Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
smula skamsna dilemmat över att själva vara neutrala, när andra låter
sina söner dö för något som ’ju också är vår och mänsklighetens sak’.
Ett tredje faktum skulle kunna läggas till: den mänskliga och moraliska
otåligheten att denna kamp måste föras till ett riktigt slut, gör
amerikanerna oförstående för alla fredssträvanden just nu. Har eländet väl börjat,
så kan det inte få sluta förrän våldsregimen är bruten och det tyska
folket befriat.
Men don quijotisk tänker man inte vara mer. Stämningen för att stanna
utanför växer för varje dag. I olika tonarter gör den sig gällande, vare
sig den ljuder från gathörnspolitikernas: ’Låt Europa koka i sitt eget
spad’, eller den läggs i munnen på Columbus i tidningens skämtspalt:
’Mitt misstag var ju att jag återvände till Europa, sedan jag en gång
kommit därifrån’, eller den manar med Charles Beards historiska
visdom: ’Vi skall inte tro, att vi är kompetenta att vrida världen rätt igen.’
Vad folket tänker, kan Fortunes omröstningar i september och oktober
precis tala om för oss. Dess resultat sätter i siffror, vad presidenten
antydde redan i sitt radioanförande vid krigsutbrottet, nämligen att
politiskt ämnar landet bevara sin neutralitet, men i sina sympatier måste
den amerikanska medborgaren ha rätt att tänka så oneutralt som allra
helst. Det visar sig också, att i hela landet endast kan uppbringas 1 procent
av sympati för Tyskland, trots de stora skarorna av tyskättlingar. På
demokratiernas sida räknade sig 81 procent i september och 84 procent
i oktober. Det är alltså oförtydbart, att det inte bara kan vara bankirer,
tidningsförläggare och judiska krigsmånglare på den sidan.
Folkets profetia om framtiden kan också vara värd att anföras. Enighet
i önskan om vem som skall segra motsvaras nämligen inte av en lika
stor tillförsikt, att ödet skall gynna demokratierna. 65 procent trodde
i september på seger för de allierade och 8 procent för Tyskland, men
i oktober hade det förändrat sig till 57 och 15 procent, allt under
förutsättning att ingen stridsmakt uppträder vid sidan av England, Frankrike,
Polen och Tyskland. Bägge gångerna var det en ovanligt stor rest, som
inte uttalade sig alls. Värt att notera är det också, att tre fjärdedelar
av dem som önskar seger för västmakterna också tror på deras förmåga
att vinna den, medan av dem som önskar seger för Tyskland endast
drygt hälften också vågar tro.
Samma opinionsstudie ger ett klart panorama över inställningen till
de egna problemen. Krigiska var bara 2 procent av folket — där har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
