Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
professorerna och deras gelikar, som är stöttepinnarna i församlingen, och
emotionell nog för att inte misshaga det stora baptistiska brödraskapet.
Budskapet var: Amerika, isolera dig. Vi har intet att skaffa med
galenskapen i Europa. Som väl är vet nu hela den amerikanska majoriteten
att rätten och moralen är på deras sida, som vill hålla oss utanför. Men
ve dem, som gör detta endast för att trygga sig själva, sina söner och
sin egendom.
Egoismen var således det ena, som amerikanerna måste övervinna som
känsla, trots att den onekligen stod stadigt och bra på neutralitetens sida.
Det andra att övervinna var den äventyrslust, som kunde driva landet
i krig. ’Ingen förstår oss, som inte vet att detta är vår natur: födda
i trygghet är vår ständiga strävan att uppnå spänning.’ Det tredje att
övervinna i moralens och neutralitetens namn var den sentimentalitet,
som visserligen inte vill ha krig nu, men som kunde lockas att gå med
för att rädda demokratierna. ’Krig självt är demokratins värsta
för-därvare. Det förra kriget bragte om livet mer demokrati än någon annan
händelse i historien.’ — Församlingen lyssnar. Den tycks ha glömt
röst-rättsutvidgningarna, Nationernas förbund och mycket annat.
Slutsatsen var den vanliga: ’Vi är inte bara etiskt berättigade, utan
det är vår plikt mot världen att stanna utanför.’ Endast vid någon enstaka
dylik klimax togs Gud in i predikan. Alla gångerna skedde det i samma
form. ’0, Gud, välsigne oss och bevare oss. Låt din nådes sol skina över
oss.’ Omärkligt gled denna bön över att välsignande täcka just det som
sagts. ’Jag menar, att vi gör rätt i att inte göra detta krig till vårt. —
O, Gud...’ — ’Men lika fast skall jag stå här en dag, när fredsarbetet
skall börja, och säga: låt oss göra denna fred till vår... O, Gud...’
Denna sista sats rymmer det löftesrikaste i hela Fosdicks inställning.
En vidgande skara av andliga ledare i landet ämnar verkligen försöka
uppfostra folket till att denna gång inte släppa ansvaret för freden.
Hitler, Chamberlain och andra politiker nämns vid namn och
argumenteras med. ’Det finns grupper i vår folkförsamling — tack och lov
är de nu inte så stora — som tänker så och så. Jag tvekar inte att rentut
kalla dem dumma.’ När predikan på detta sätt blir direkta inlägg i
dags-politiken förvånar den naturligtvis mest en svensk, som genom kyrka,
radio och allt annat måtte ha fått en enorm respekt för försiktigheten.
Bredvid mig sitter en collegeyngling. Före gudstjänsten har han visat
kamraten kort av en flicka, som var hans senaste ’date’. Hans språk är
inte alltför respektfullt. Han doftar också åtskilligt av en genomfestad
natt. Men han suger i sig allt av predikan. Han sjunger av alla krafter
om det egna förlovade landet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
