Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
263
ifrån det personligt religiösa, att det numera oftast ingenting annat
betyder än antijude. Till och med den vackra sjön ’Lake Stockholm’ i
höglandet här i närheten sätter upp skyltar omkring sig som ’kristlig sjö’.
De kyrkliga ledarna är flera än dessa två, valda som ytterlighetsexempel.
Men överallt ljuder det som en hög visa från kyrkorna, att Amerika skall
isolera sig från det krig som inte är deras.”
Det syntes också vara av särskilt intresse att få tag på tyskättlingamas
känslor. Vi befinner oss fortfarande vid skildringen därav på
isolationismens högflod, november 1939.
”Om Tyska Riket skall utvidgas i blodets och rasens namn, så ligger
nästa erövring inte i Europa utan i Amerika. Galghumorn i New York
tröttnar inte att gissa vilka kvarter i Manhattan och Bronx, som närmast
skall bli ’återfordrade’. Och när skall protektoratet över Pennsylvania
upprättas ?
Man måste uppskatta den ironiska självförsakelse, varmed Tyskland
just nu söker efter utländskt råmaterial, när ingen kan förneka, att just
den stora stat, som flödar av olja, kol och lantbruksprodukter, är tysk.
Bondgårdarna och människorna är lika tyska — välansade men litet
fantasilösa — som stadsnamnen och matvanorna. Jag har just haft detta
Pennsylvania under mina ögon, då j ag kommit från Berlinsville,
Kleckner-ville och Stroudsburg till det kväkarhotell, där jag skriver dessa rader.
Det ligger mitt i de höstsköna Poconobergen, en skidterräng med
underskog av rhododendron. Det vaktar infarten till ’Förlovade Landets
Statspark’. Frihet från förtryck var vad de tyskar sökte, som koloniserade
landet: religiösa flyktingar på 1600-talet och politiska flyktingar på
1800-talet. En böljande skön jord med kolossala naturrikedomar fann de.
Tanken på den tyska folkspillran här ute måste förhäxa envar, som
vill försöka förstå kriget. I det förra kriget var tyskamerikanerna en
kastboll i grymma opinionssvängningar. Vad skall gå över dem denna
gång? Och vad tänker man, vad känner man i Tysk-Amerika?
Ända sedan krigsutbrottet har jag gång efter gång sökt mig till deras
miljö. Jag har vandrat runt i de tyska kvarteren, Yorkville, mitt i hjärtat
av Manhattan. Det enda jag sökt har varit det enda jag inte kunnat
finna: det eljest allestädes närvarande Kriget. Utrikespolitiken, som
överallt annars gormar tvärsigenom storstadssymfonin, är tyst i tyskarnas
stadsdel.
Det är omöjligt att starta de samtal, som man annars inte behöver
ha särskilt journalistiskt spårsinne för att få värdefulla glimtar ur.
Tid-ningstanten vägrar att tala om annat än väderstrecken — ’cirkulieren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
