Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
265
själva den i Amerika så livslevande historietraditionen har märkligt litet
hållit tyskminnena uppe. Ett enda exempel må vara nog: medan
fransmannen Lafayette och polackerna Pulaski och Kosciusko allestädes blir
högtidlighållna för sina insatser i det amerikanska frihetskriget, har tysken
Steuben märkvärdigt lätt för att bli bortglömd. Inte ett enda torg eller
en autostrada har jag sett uppkallad efter honom. Han har fått en staty
— men den står på Lafayette Square.
En brist på spontan omtyckthet kan man alltså upptäcka i den
långsiktiga bakgrunden till vad som hände med tyskamerikanerna förra kriget.
Men egentligen var det tyskhat som då uppstod mindre förklarligt än ett
som skulle kunna flamma upp nu. Tyskarna var för det första mycket
flera, immigrationen var färskare. — — — Tyskarnas manstarka
närvaro höll länge englandssympatierna från att bli övermäktiga.
Detta är en olikhet mellan förr och nu, som egentligen borde tala för
att både krigsdeltagandet och tyskhatet skulle varit svårare att få i gång
1914 än 1939. Till detta kommer, att nazismen inte heller fanns då. Den
ideologiska motsättningen mellan den egna demokratin och kejsartidens
Tyskland var inte så stark och så medveten, att den var en daglig
irritation för varenda mänsklig milliondel i landet.
Det hat, som till slut kom, var ändå förödande.
Hur skall det då kunna undvikas nu? Anledningarna till ett oförnuftigt
folkhat är flera och starkare. Tyskarna måste känna risken. Det är den
de kryper ihop under.
Endast två saker kan minska den risken. Det ena är, att hela den
stora folkmassan skulle ha vunnit så i politisk kultur, att den kan skilja
på ett system och människorna, skilja på Tyskland och tyskarna. Fortunes
opinionsutslag, som satte tyskarna såsom goda amerikanska medborgare
samtidigt som hela befolkningens antinazism deklarerades, ger ett visst
hopp i den riktningen. — Det andra är, att tyskamerikanerna själva gör
samma skillnad. För dem får nu endast ett fosterland finnas och det
skall heta Amerika. Otaliga tecken på en sådan Amerikapatriotism, rörande
opportun men troligen icke desto mindre både ärlig och självuppoffrande,
börjar visa sig bland dem. Den är givetvis underlättad av att tyskarna
av första generationen nu är färre.
Men överföringen till helamerikanism är långtifrån fullständig. Minst
av allt är den fullständig i de tyska kulturisolat jag just givit några
glimtar från. Där betecknar den tvärtom själva bottenspänningen, den
outlösta konflikten mellan en värld, som man har lämnat men ändå inte
vill överge, och en annan värld, som man valt men ändå inte har kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
