Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
likhet amerikanen känner med oss. Får de länderna skövlas, då härskar
meningslösheten, då kan ingenting och ingen längre vara säker. Vad som
nu händer i Danmark och Norge och den press som utövas på Sverige
upplevs därför som en skräckrepetition av egen framtidshistoria.
Alla är också här eniga om att striden om Norge blir den avgörande
vändpunkten i världskriget. Timme för timme följer man oroligt
telegrammen. Kan engelska flottan i efterhand slå ned den invasion den inte
förmådde förebygga? Allt öppnare erkänner man att denna engelska
flotta räknats som även Amerikas eget starkaste försvar. Kriget börjar
angå Amerika.
Oron växer alltså här i detta land. Praktiskt taget alla man möter bland
politiker, utrikesexperter och journalister är privat övertygade om att
Amerika till slut skall komma med i kriget. Så trodde de ännu för en
månad sedan inte.
Kring Sveriges anseende hålls rörande vakt. Den kritik, som under
Finlandskriget nötte på det, har nu inställts på ett sätt som jag inte kan
tolka som annat än välvillig försynthet. Pressen går långa omvägar för
att inte såra oss. Detsamma gäller Danmark och Norge. Under hela första
veckan fanns inte ens några kommentarer, som kunde vara kränkande
för den norska militäräran. Och inget hån har denna gång försports
för att Sverige inte gör gemensam sak med Norge. Just därför att den
amerikanska stämningen varit så positiv i det skandinaviska krigets
begynnelse och därför att man trampat så tyst som i ett sorgehus omkring
Danmark och Norge, vägrar jag att skriva om det omslag, som de senaste
dagarnas avslöjanden kan vålla. Leland Stowes förstasidshistorier om att
Osloborna inte ens var ledsna i ansiktet, skapade på en dag lika mycket
kyla kring våra skandinaviska folk som Marquis Childs skapat beundran.
Men då jag vägrar tro, att alla rykten om förräderi och desorganisation
är sanna, vägrar jag också att anse den amerikanska stämningen bestående.
Man skräms och värms på samma gång av att känna hur de amerikanska
skribenterna nu avhåller sig från att ge råd om hur vårt land bör handla
men hur samtidigt hela detta folk ber till ödet att Sverige icke skall ge
sig. Med ängslig glädje letar man fram alla tecken på hur väl rustade
vi är och hur fast enigheten är i vår nation. Vi kanske överhuvudtaget
bör minnas att Amerika har givit Sverige en goodwill större än någonsin
givits ett folk av ett annat.”
Den sista artikeln är skriven vid hemkomsten till Stockholm i lugn och
ro på ett hotell vid månadsskiftet mellan maj och juni 1940.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
