Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
271
hon varit Amerikas Cassandra. Hennes respektabilitet (och inkomster)
stegras av att hon i inrikespolitiska frågor närmast är reaktionär. Hennes
inflytande är enormt. — Man må icke i Nobelprisets land begå misstaget
att se henne som Sinclair Lewis’ fru. I deras gemensamma hemland är
förhållandet mellan deras prestige närmast det motsatta, och Lewis gladde
sig själv mycket åt talet om Dorothy som presidentkandidat, ’för då skall
jag bli Eleanor’.
Som vanligt de sista åren ser varje Cassandra ut att få rätt. Amerika
har liksom andra demokratier i det längsta värjt sig mot att nödgas inse,
att en helt ny människotyp, driven av nya världsambitioner och ohämmad
av vek gentlemannamoral på allvar gjort sig beredd att gå till storms mot
den ärvda kulturen och alla dess framstegsmöjligheter. Först i april 1940
klyvs den utrikespolitiska paradox som U. S. A. levat på, då man trott sig
kunna vara lika gedigen antinazist i åskådningen som isolationist i
militärpolitiken. — — —
När det ena ledet i paradoxen nu viker, det isolationistiska, står det
andra, det antinazistiska, ensamt kvar. Och det växer till ett nästan
bibliskt hat, en utrotnings avsky mot en filosofi och ett system, ehuru ej
mot ett folk. Sådan kan upptakten till krig bli i denna världsdel, som
är allvarligt idealistisk och där samtidigt inga förutsättningar finns för
personlig bombskräck.
Fler och fler även av de gamla säkra fredsvännerna börjar tro att, som
en Washingtonvän uttryckte det, ’vår väg till freden går genom kriget’.
Det amerikanska folket håller på att bli psykologiskt berett för att än
en gång delta i Europas krig. Detta är inte detsamma som ett meddelande,
att Amerika kommer med — ty det säger inte om Amerika kommer i tid.
Det är inte ens ett meddelande, att folket nu vill krig, att individerna
kommit fram till ett slags beslut att krig är det enda rätta eller
nödvändiga. Vad som hänt har mycket litet av aktivism och målmedvetenhet
i sig. Det är bara så, att folket börjat vänta på att kriget skall komma.
Få säger: ’Vi bör gå med’, men allt fler säger: ’Vi kommer att gå med’.
Men när blir det? Blir det i tid? Och blir det tillräckligt? Den sista
frågan ställs inte ens upp av genomsnittsamerikanen. När han känner
siffrorna för de oerhörda andelar hans land har i världsresurserna och
världsproduktionen, kan han inte föreställa sig annat än att den dag
Amerika klubbfäster sitt beslut att gå med, är kriget avgjort. Sådana
storhetsföreställningar hyser dock varken de styrande i det egna landet
eller deras allierade. De vet, att det blir ett räknestycke vad Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
