Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOLATIONISMENS BANKRUTT 275
skilt oskicklig under mellankrigsperioden. Det var måhända oundvikligt
för England att stoppa betalningen av räntorna på de amerikanska
krigs-skulderna under den värsta depressionen. Men det var oförlåtligt dumt,
när engelsmännen ackompanjerade sin partiella statsbankrutt med
smädliga glosor om Amerikas gnidighet. De borde ha förstått, att
amerikanerna aldrig betraktade kriget 1914—18 som sitt krig utan endast som det
”europeiska kriget”, vari Amerika gick in för att hjälpa västmakterna.
För amerikanerna var det naturligt, att de åtminstone skulle ha betalat
sina krediter med ett tack på köpet både för dem och för deras direkta
hjälpinsats. Detta tycks européerna aldrig ha begripit. Det var därför
likaså en nästan ofattbar dumhet, att England inte sedermera under sin
högkonjunktur gjorde min av att återuppta räntebetalningarna. Det kunde
ha skett med en urskuldande hänvisning till att betalningsinställelsen skett
blott av nödtvång under depressionen. Även om någon betalning gjorts
så sent som 1937 eller t. o. m. 1938 skulle det ha överslätat vad den
vanliga amerikanen känt som en djup kränkning.
Oskicklig var även iscensättningen av det engelska kungaparets visit
i Amerika våren 1939. Man gjorde det besynnerliga misstag, som många
andra européer också gör, nämligen att blanda ihop publicitet med
sympati. Det är sant att stora folkskaror i Amerika alltid samlas för att
begapa europeisk kunglighet. Så i grunden besynnerligt är nämligen
fenomenet för amerikaner. Det är också sant att det finns en liten
societetsklick även i Amerika som springer benen av sig för att få
nådevedermälen. Men allt detta säger ingenting om den djupare och
bredare reaktionen, som närmast är antipatisk, inte mot de höga
personerna — som i allmänhet vinner i personlig prestige — men mot de
folk som låter sig symboliseras som undersåtar.
Besök av den engelska kungen rör nu vidare vid alldeles särskilda
historiska komplex. Det var helt andra egenskaper än ståt och kunglighet
som England behövde demonstrera i Amerika våren 1939. Ceremonielet
poängterades i stället för folkligheten. Även i detaljer var uppläggningen
av teaterstycket ytterligt oskicklig. Hade inte Eleanor Roosevelt i sista
stund behjärtat tagit hand om arrangemangen och bl. a. låtit fotografera
de allvarliga men säkert vänliga högtidligheterna i allehanda mer
mänskliga situationer, hade verkan av deras uppträdande i Amerika kunnat
bli ödesdiger.
Men allt detta är dock bara exempel på gamla ärvda små
irritations-punkter. Kommer det ned till verklig livsfara för England och vad
England står för i världen av mänsklig frihet och förnuft, av utveckling och
samverkan, blir de alldeles oväsentliga och flyger bort som dammkorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
