Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
i förra kriget, klarade sig igenom det och nu hade det mycket bättre
än de krigförande. Om Västern sägs det alltid, att människorna där är
frånvända från Europa och ser mer mot Fjärran Östern. Från våra resor
där ute har vi bestämt det intrycket, att även Västerns folk denna gång
blev mer gripna av det europeiska kriget än man med dessa erfarenheter
kunnat vänta. Det förelåg ju också en stark parallellitet mellan detta
krig och Japans erövringskrig i Kina.
Isolationismen befann sig i oavbruten makttillväxt under hela hösten
och vintern. Den kulminerade faktiskt under finsk-ryska kriget. En
förändrad neutralitetslagstiftning hade genomförts, där Roosevelt blott mot
priset av skärpta bestämmelser i andra hänseenden lyckats säkra
västmakternas möjligheter att få hämta hem krigsmaterial — på egna kölar
sedan äganderätten övertagits i Amerika.
Men åsiktsgrundvalen var ändock svag. Den var heterogen till sin
sammansättning. Och den låg på ett ytligare plan än antinazismen. Den
förutsatte faktiskt att demokratierna i Europa skulle kunna reda sig på
egen hand.
Genom sin anknytning till den amerikanska nationalismen hade
isolationismen även icke obetydliga spår av imperialism i sig. Särskilt tydligt
kom detta fram i Hearstpressen. Det började där droppa ledare om
att nu vore det rätta tiden för Amerika att lägga sig till med en del
av de engelska kolonierna. De kunde tas som likvid för skulderna från
förra kriget. Nu kunde England i alla fall inte försvara dem. Detta väckte
emellertid indignation i andra isolationistiska kretsar.
Men överhuvudtaget var amerikanerna inte alls ointresserade av striden,
även om deras intresse huvudsakligen hade en mer ideell inriktning. Vi
brukade i Amerika påpeka, att det inte alls hörde till traditionerna att
nationen var särskilt fredlig. Amerika hade aldrig försummat ett tillfälle
att komma med i ett krig, stort eller litet, om det fanns någon rimlig
anledning. Dess smärtsamt framfödda neutralitetslagstiftning erinrade
mest om periodsuparens försök att själv sätta spriten på en så hög hylla,
att han inte skulle kunna komma åt den. Och det låg en hel del allvar
i vårt skämt.
Ingenstädes i världen hade Chamberlain blivit så utskälld för
München-avtalet som i Amerika. England hade ”sålt ut” Tjeckoslovakien. Där sågs
det hur mycket England bekymrade sig om de små demokratiernas frihet
och rätt! Isolationisterna hade anfört orkestern. Det fanns mycket av
ärlig förtrytelse i denna dom, men ur isolationistsynpunkt gällde det
ju dessutom att skapa antipati mot England för att Amerika inte skulle
dras med på dess sida i det väntade kriget. Men de folkpsykologiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
