Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
rörelsen i Amerika, C. I. O., vägrade därför att uttala sig för Finland.
Misstag gjordes i representationen av Finlands sak i Amerika och, som
vanligt, ännu större misstag i vår egen svenska kulturrepresentation under
denna farliga tid. Men isolationismen hade i alla fall fått sitt första
grundskott, även om dess verkan inte kom det stackars Finland till godo.
Nästa grundskott kom genom överfallet på Danmark och Norge.
Den vanliga amerikanen fick en ny vision av nazismen. Den var inte
bara gudlös och morallös utan helt enkelt övermänskligt, djävulskt skicklig.
Den kunde utföra det oväntade och omöjliga. Vem kunde nu vara säker?
För ett ögonblick splittrades den vanliga amerikanens egen
trygghetskänsla och han såg ut genom sitt fönster och tänkte sig möjligheten,
att uniformerade horder skulle kunna slå ner och befalla över honom
och hans familj.
Skandinaverna stod på något vis amerikanens hjärta så nära. De hade
varit beviset i verklighetens värld på hur fredliga, resonliga folk kunde
i frihet och vett ordna sitt liv på ett rimligt sätt. Amerikanen var enkelt
och mänskligt upprörd.
Överfallet på Norden hade dessutom den väsentliga betydelsen för
isolationismens nedbrytande, att denna förlorade sitt starkaste fäste.
Skandinaverna hade upp till denna punkt varit de fastaste isolationisterna
i Amerika. Härefter blev de paralyserade, om de inte blev öppna
inter-ventionister.
Om en månad följer så överfallet på Holland och Belgien; lika
hänsynslöst och lika skickligt genomfört. Omvändelsen från isolationismen
är nu definitiv. Med hektisk iver drivs den amerikanska upprustningen
fram. Frankrike faller. Men England står. Amerika har klart valt sin
ställning. Och blott en oavbrutet krympande minoritet upprätthåller nu
bestämt den isolationistiska åskådning, som för blott ett halvår sedan
var nationens nästan eniga politik. Namnen Chamberlain och München
bildar nu det bevis den vanliga amerikanen behöver för demokratiernas
fredskärlek. De hade gjort allt — mer än som var klokt — för att slippa
kriget. De hade blivit dragna in i kriget. Att ha demonstrerat detta för
hela världen, att ha givit England denna moraliska garanti är till slut
Chamberlains politiska insats. Bumerangen hade fullbordat sin bana. Den
täppte till munnen på isolationismen.
Två tillkommande händelseräckor bidrar att ytterligare konsolidera den
amerikanska interventionismen. Den ena är Englands uthålliga kamp,
dess sega moraliska ståndaktighet genom lidandena. Varje nybombad
stad i England stärker sammanhållningen mellan de två stora
anglosaxiska imperierna. Engelsmännen ser även ut att veta den saken väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
