Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM
Varje iakttagelse från våra skolbarns beteende till våra offentliga
institutioners fungerande bekräftar samma sak: reda och resonlighet i
förhållandet till opersonliga sammanhang, men en ängslig och osäker
själviakttagelse, som hämmar de rent mänskliga förbindelserna. Dessa
hämningar måste pina både utåt och inåt. Sverige har kommit att bli det
land, där värdigheten sättes högst, vilket vi ju också nogsamt brukar få
höra t. o. m. från våra nordiska grannar. Men ofta är värdigheten en
pose, den är med andra ord en falsk värdighet, lika ansträngande för
den som uppbär den som för den som är utsatt för den. Den täcker en
osäkerhet med skenet av säkerhet.
Den introverte skaffar sig för att överhuvud kunna träda i förbindelse
med medmänniskorna ett helt skyddssystem av uniformer, värdigheter,
titlar, formler. Han tämjer de farliga medmänniskokontakterna genom
att lägga in dem under en mall av konvention, som ger honom
möjligheten att kunna nalkas dem med saklighet i stället för med personlighet.
Den tendensen har vi nästan alla i vårt frusna land. Denna introverta
inställning är nog den psykologiska sanningen både om det som brukar
kallas ”svensk högtidlighet” och om den ”själens obotliga ensamhet”,
som endast med sprit kan övervinnas.
Även i vårt samhälles organisationsformer går egenheten igen. Äter
må vi kunna kalla den ömsom värdefull, ömsom mindre god. Säkert är
denna svenskens snålhet att släppa till sig själv i släkt med vår kärlek
till abstrakt rättvisa. Vi värjer oss i vår socialpolitik troligen sturskare
än andra folk mot diskriminerande behovsprövning och sätter större
värde än andra på att t. ex. pensioner utgår som en i förväg kalkylerbar
rätt. Men det är å andra sidan samma njugghet i personliga kontakter
som gjort, att vi inte kommit att fylla våra av all världen beundrade
sociala reformer med mer av mänsklig värme. Byråkrati är säkert en av
de farligaste frestelserna för svenska folket. Den är bekväm för vår
tafatthet att inte vilja träda mänskligt nära det som är problem utan
hellre tillyxa en allmän form, som ungefärligt passar alla men precis
passar ingen. Bristen på personliga konsultationer, på enhetlig
familjevård, på för ”fallet” lämpliga engångskombinationer av hjälpformerna,
på samarbete mellan samhällsorganen är allt tecken på att det vi inom
vår socialvård saknar är just det personliga i greppen.
Det är till slut samma sakliga förkärlek för det färglösa som gjort att
vi under vår sociala framstegsperiod på trettiotalet inte riktigt släppt till
vår egen entusiasm. Det har alltid förvånat oss, att vårt folk inte levat
mer i tävlingsspänning om vi i Norden eller Nya Zeeland skulle ta
rekordplatsen i socialstatistiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
