Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM 289
I denna obenägenhet att skapa nationell entusiasm för de uppgifter
vårt samhälle dock så målmedvetet och så dugligt arbetade för att
förverkliga gjorde den svenska pressen gemensam sak med folkpsyket. Däri
skiljer den sig avsevärt från den amerikanska. Så länge en socialreform
ännu är ett omstritt projekt kan naturligtvis ingen kritik vara hård nog.
I en demokrati ställer vi principiellt inte ens kravet på att kritiken skall
vara riktig och rättvis för att få komma till orda. Det kan ingen
intresserad bedöma. Diskussionen själv är det eftersträvansvärda. Där är
Amerika och vi lika. Men när reformen väl gått igenom det demokratiska
provet, blivit godkänd av alla partier — mer eller mindre i efterhand —
och börjat byggas in som en del i det nationella verket, då blir den där
borta plötsligt delaktig av den uppvärdering som allt nationellt får. Den
är nu ”amerikansk”, d. v. s. den är något att vara stolt över. Det talas
stora och fina ord om den.
Hos oss skall en sak bli mycket gammal för att undfå denna nationella
värdighet. Ser ingen det egendomliga i att folket — och pressen — är
så stolt över den folkskola vi fick 1842 men så njugg med entusiasm för
det verk som en hundra år senare generation bygger upp? Hur kan man
förklara för sig själv att femtio år från eller till gör en stor skillnad i hur
en sak skall värderas? Varför skulle inte denna generation, som dock
tar ansvaret och betalar kostnaderna, också kunna få njuta av
tillfredsställelsen, att våra folkpensioner är en ståtlig nationell bedrift, lika
mycket värd entusiasm som någon liknande självpålagd uppoffring i
något föregående skede? Hur kan konservativa människor egentligen
hålla den andliga balansen, då de först sätter in hela sin kraft på att
sträva emot en reform, sedan påtvingas den och så lever i ett
känslo-vakuum under någon generation, för att till slut när en fredlig erövring
blivit tillräckligt gammal delta med oss andra i att prisa den? Vill någon
ha ett exempel i den leden också, kan vi ju nämna arbetarrörelsen. Den
blev något av ett stordåd, ett utflöde av svensk organisationsförmåga och
svensk känsla för ordning, oberoende och rätt — men först i och med
femtioårsjubileerna. Vad det lider kommer nog brattsystemet dit också,
om det bara väntar.
I detta hänseende — den snåla inställningen till vad vårt folk presterar
— håller pressen oss allmänt på den konservativa kanten. En reform har
nyhetsvärde så länge den kan kritiseras. Sedan är den bortglömd till dess
att den hunnit bli historisk. Och med historia menas ju regelbundet icke
nutidshistoria. Denna intresseinriktning på det negativa i det som sker
omkring oss och på det positiva bara i det som är gammalt och utan
19. — Myrdal, Kontakt med Amerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
