Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM
levande dagsaktualitet, håller oss som folk med ett tomrum där den
nationella entusiasmen för vad som nu lever skulle sitta.
Att detta icke är ett nödvändigt tillstånd visar den sista vintern. Inför
det militära hotet utifrån åstadkoms inte bara en verklig samling i
intressena, som var nationell, utan dessutom en där folkets hela
inneboende entusiasm fick ta sig uttryck. Inte endast den huvudsakliga
inställningen — samlingen av landets alla krafter under krigshotet — livades
av denna entusiasm. Även mindre detaljer, t. ex. Finlandsinsamlingen,
har av pressen både under dess pågående och som eftermäle fått rikligt
av denna entusiastiska färgning, som gör livet fullare för dem som lever
det — inte endast för deras sentida ättlingar. Det måste då konstateras,
att medan demokratin Sverige dock har sin stora gärning, sin stora
duglighet, sin effektivitet och sitt folks samlade insats i fredliga värv,
har någon samtida folkhänförelse sannerligen inte blomstrat kring dem.
Tesen skulle kunna sammanpressas så: folkpensioneringen är lika
mycket som Finlandsinsamlingen värd att föras upp i offentlighetens
minne och folkets naturliga självbelåtenhet. Bägge är lika däri, att de
inte nått gränsen för vad som skulle ha kunnat åstadkommas. Tänker
någon att våra Finlandsinsatser behöver framhävas av utrikespolitiska
skäl, så skulle detsamma med fog kunna sägas om våra folkpensioner:
att visa dem är att bevisa vad vi som självständigt land och som
demokrati duger till. Det vinner sympati på vederbörligt håll och injagar
något av respekt på annat; vilket väl är precis detsamma som man ville
vinna genom att upprätthålla minnet av vad vi gjorde för Finland.
Snålheten på nationell entusiasm är sålunda knappast en beräknad och
väl heller ingen avsiktlig egendomlighet hos vårt folk eller dess press.
Den är bara ett utslag av den litet kyliga valhäntheten i sådana ting som
angår människorna mänskligt och folket som nation.
En liknande kommentar gäller inställningen till kulturkritik, ehuru
den mer närmar sig den allmännaste generalisationen om bristande
generositet mellan människorna här i jämförelse med Amerika. Med en
smula överdrift skulle det kunna sägas, att receptet för litteratur-,
teater-och konstkritik i Amerika är att allt gott utsäges om goda böcker, medan
de dåliga ”kritiseras” genom att ej alls eller mycket kortfattat omnämnas.
Det motsvarande gäller i förbigående påpekat även de vetenskapliga
tidskrifternas recensionsavdelningar. Förhållandet i Sverige synes närmast
vara det motsatta, åtminstone vad gäller litteraturkritik: det ärende som
riktigt ger lust åt en recensent är att få göra ned en bok. Mycken ilsken
trycksvärta ägnas åt böcker som helst borde förtigas. Den särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
