Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM 291
hyggliga recensenten är i Sverige den, som skriver bra om alla böcker,
märk väl även de svaga. Han är i så fall mer lik amerikanen, utom i det
sista.
Här skall inte sägas, vilket sätt är det bästa. Det skall endast påstås,
att amerikanerna har en av personlig medkänsla och generositet präglad
motvilja att offentligt såra och rentav att kritisera. Det går ju så långt,
som var och en vet som varit i Amerika, att ”diskussionen” efter ett
föredrag regelbundet bara innebär vänliga frågor till föredragshållaren. Kritik
skulle i de flesta auditorier vara skandal. I Sverige går vi vanligen till
den motsatta överdriften. Vi sätter in på att lufta det svaga vi finner på
ett negativt sätt hellre än det goda på ett positivt sätt — allt i jämförelse
med Amerika.
Pressen har dock antagligen mindre och inte mer av denna negativa
inriktning på medmänniskorna än vi i den svenska befolkningen eljest.
Konversationen i de två länderna skiljer sig betydligt mycket mer än
pressen. Inte har heller pressen en så restriktiv inställning, en sådan kärlek
till egen anonymitet, värdighet och opersonlighet som Sverige för övrigt.
Det är ju helt naturligt, eftersom redan pressens urval av sina
människoverktyg inte sker bland de mest inåtvända utan snarare bland de mer
utåtriktade, som alltså är mer olika den nationella typen. Men vidare
måste naturligtvis pressens själva uppgift, som är att göra saker publika,
ofta komma i konflikt med den återhållsamhet som är landets vanliga.
Men visst måste den svenska pressen bli svensk även i detta. Och
förklaringarna ligger inte bara i den huvudsakliga, som naturligtvis är att
pressen söker tjäna ett folk av viss läggning. Alldeles särskilt bör det
framdragas — återigen alldeles särskilt påfallande i jämförelse med
Amerika — att själva den kontakt med ämbetsverk och nyckelpersoner,
som skulle vara av nöden för att även vår fredspolitik skulle kunna tas
med en smula historiepatos i pressen, måste vara försvårad. Den högre
ämbetsmannen i Amerika med presidenten i spetsen lever i ett nästan
dagligt umgänge med pressen. Detta består ingalunda enbart i att de
levererar kommunikéer — även om ”the press-release” är ett viktigt ärende
i de flesta verk och organisationer, stora och små — utan man
upprätthåller åtminstone illusionen av att pressen när som helst har öppen
dörr till högste chefen. Pressen har initiativrätt. Den är — eller
konventionen är åtminstone att man låtsas den vara — ständigt välkommen.
Presskonferenserna, där de mäktiga cheferna svarar på frågor från
journalisterna, är högst personligt präglade. De kan bara tänkas under en
ömsesidig respekt och ett ömsesidigt förtroende som här inte finns i samma
grad. Nu kan det med skäl sägas, att en av de små orsakerna till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
