Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM
det oss vara, att tidningsdiskussionen håller på att avmattas även i våra
inre frågor, där försiktighet inte har några direkta utrikespolitiska motiv.
Men det finns givetvis indirekta. Alla som kan skriva, vet det om
sig själva. Ingen av oss vill brista i lojalitet. Ingen vill verka splittrande.
Ingen vill öka svårigheterna för vår samlingsregering. Även den som
t. ex. anser, att jordbrukspolitiken nu läggs fel eller att det nya
försvars-lånet är ett misstag eller att kvinnoarbetets beredskap är felinriktad eller
något annat i vår inre politik, drar sig för att göra, vad han under
normala förhållanden naturligt skulle göra, nämligen säga rentut vad
han menar och öppna en rätlinjig offentlig debatt. När tidningsmännen
följer samma inställning bör vi förstå dem.
Men faran bör också framhållas. Demokratin lever i diskussionen.
Det var genom en fri, ja, ibland vad vi numera kallar ”ansvarslös”
diskussion vi nådde den höga politiska folkbildning som var vår stolthet
inför världen. Genom krisdiskussionen under trettiotalet uppnådde vi, att
arbetare och bönder hade en uppfattning om både de stora linjerna och
de tekniska detaljerna i krisproblemen. Böcker och broschyrer hade
politisk linje och innehöll även kritik. När vi nu skriver
upplysningsbroschy-rer som icke är kontroversiella utan bara uppbyggliga, gör vi klokt i att
icke påräkna samma folkbildningseffekt. Tidningarna pläderade för och
emot, många överord fälldes, ologiska slut drogs, oriktiga uppgifter
lämnades. Den som i någon fråga trodde sig vara expert kunde ofta riva sitt
hår i förtvivlan, när han läste tidningarna. Men han hade friheten att
skriva själv. Och oriktigheterna drogs fram av andra tidningar.
Slutresultatet var en politisk bildning i de aktuella frågorna i alla folklager,
som vi spår inte skall bli frukten av den putsade upplysning vi nu i
stället lämnar vårt folk.
Faran är framför allt att vi vänjer oss att vänta besked ”uppifrån”,
att vi slutar att tänka och nagelfara och att vi överdriver förtroendet.
Ingen ledning är värd — och ingen klok ledning i en demokrati önskar
— det slagets trötta, blinda förtroende. Men ingen ledning bör heller ens
i svåra tider söka göra det bekvämare för sig än strängt nödvändigt är.
Tiden är nu mogen för en prövning om inte byråkratin börjat vänja sig
att hemligstämpla litet för mycket här i landet, alltså även i fall där det
enda skälet är att i den särskilda sakfrågan processen blir enklare om
kontroverser hålls borta. För så förhåller det sig ju faktiskt i alla
särskilda frågor under alla tänkbara förhållanden. Detta är även
diktaturens sakligt starka argument. Det finns ingen som någonsin haft hand
om något, som inte frestats av den tanken, att det skulle vara praktiskt
om han finge klara detta utan att någon lade sig i det. Och han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
