Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM
t. ex., alltså inga av våra domare, praktiskt taget inga av våra politiker,
inte ens de högsta. Vi har för resten också lärt oss att, även detta
oavsett, så är emigration nedbrytande själsligt sett. En flykting blir i
lyckligaste fall bara en halv människa, åtminstone om han är litet till
åren kommen.
När ett samhälle är utsatt för ett revolutionärt yttre hot, sådant som
det våra grannländer fått smaka på ännu mer än vi, måste det för var
och en som sitter på någon av de samhällets förtroendeposter, vilka utgör
den sociala basen för denna intellektuella medelklass, med viss
nödvändighet stiga upp denna tanke, nämligen att han inte bara har
utsikter att klara sig själv bättre men faktiskt kunde göra sin institution
och i sista hand sitt fosterland en större tjänst genom att inrikta sig på
att sitta kvar, även om det kräver att han anpassar sig. Annars kan
platsen komma att ges till någon som icke har hans innersta värderingar,
inte hans kärlek till uppgiften och nationens oberoende. Han kan säga
sig att det i grunden är modigare att böja sig, om han därmed vinner
något för sig och landet, än att stå rak. Det är billigt att vara våghalsig.
Vill man räcka ut tungan, kan man gå hem och göra det framför spegeln.
Det gäller snarare att bevara så mycket som möjligt inte bara åt sig
själv men åt det samhällsintresse man är satt att vårda och åt
fosterlandet.
Det farligaste med det resonemanget är, att det ligger en viss
ofrånkomlig moralisk sanning i det. Men var går gränsen, var är linjen? Det
gäller att också ha ögonen misstänksamt helöppna för detta faktum, att
det egna intresset är inflätat på ett rätt kusligt sätt just i det nationella.
Hur långt har man bara funnit en vacker rationalisering för den egna
naturliga opportunismen? Kanske man bara följer och stödjer den kraft,
som just gör att den gamla samhällsordningen faller ihop under trycket?
Och hur går det med nationens styrka av motstånd trots allt, om den
intellektuella medelklassen, som sitter på alla nyckelplatserna och är
nationens röst, ger efter? Vårt land kan behöva martyrer i stället. I vårt
försvar är det kanske inte bara soldaterna som måste vara beredda att
dö. Alla måste vara beredda att åtminstone förlora inkomst och
ställning, inflytande och trygghet, ja kanske frihet.
Som varje annat moraliskt dilemma kan detta aldrig lösas med ord
utan blott genom handling. Det kan emellertid enbart vara själsligt
sanerande att det offentligt ventileras. Här har det blott rests för att
framhålla en enda sak, viktig i detta samband. Resten av den intellektuella
medelklassen — professorn, lektorn, doktorn, byråchefen,
riksdagsmannen, affärsledaren, arbetarförtroendemannen — kan hålla sig tyst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
