Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Sveriges profil i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
SVERIGES PROFIL I AMERIKA
så gott om där. Det är svårt att finna stort fler än Sandburg, åtminstone
något så när på hans nivå. Ibland har vi tänkt, att svenskamerikanerna
har så få litteratörer just på den grund, att i Amerika intelligensen även
om den födes i torftiga villkor har så mycket mindre hinder resta i sin
väg att bli något framstående utanför drömmens rike. Svenskamerikanerna
är således visserligen inte kända för lyrik men för mycket annat av stolta
och betydelsefulla kulturinsatser.
Det är i första hand inte vi hemmasvenskar själva utan
svenskamerikanerna som genom sina insatser i amerikanskt samhällsliv gjort
det till en heder att vara svensk i Amerika. Detta är en sak som vi bör
skriva oss till minnes här hemma i Sverige.
Ingen nation i världen hade kunnat ha en stoltare andlig koloni än
vi i svenskamerikanerna, om vi inte i generation efter generation
missvårdat denna vår viktigaste kulturrelation. Om vi inte minns fel var gamla
justitierådet Lindhagen en av de få som såg den förfärliga
misshushållningen. Redan 1869 föreslog han att vi inte skulle alldeles överge våra
fattiga emigranter utan skicka med — om det så skulle vara på statens
bekostnad — präster, lärare och andra kulturarbetare och kulturbevarare.
Lindhagens motion nr 323 i Andra kammaren och kanske än mer hans
utomordentliga anförande i kammaren ljuder än i denna dag med
förunderlig aktualitet som en god programförklaring för de
svensk-amerikanska kulturförbindelserna. ”Det behöfves endast någon omsorg för att
der bereda ett ytterligare hem för vår nordiska nationalitet, hvilken är
högt aktad både i Förenta Staterna och Storbritannien [detta senare
var av betydelse för bosättningen i Canadaj. Härigenom vinnes väl icke
någon politisk magtutvidgning eller några direkta hjelpkällor till försvar
för vårt land; men vi kunna herigenom, tillhopa med våra stamfränder,
bilda en stor nationalitet, som har en tryggad framtid för sig, samt rädda
från undergång vår kultur och det kära tungomål på hvilket vi, så väl
som våra förfäder och våra efterkommande, nedlägga alstren af hela
vår andliga verksamhet. Den moraliska magt, som härigenom skapas,
skall blifva en mägtig häfstång till vår blifvande utveckling och jemväl
ett kraftigt värn för vårt politiska oberoende.” Kammarens förnumstigt
griniga och elakt hånfulla debatt vore förtjänt att i helhet citeras.
Lindhagen talade naturligtvis för döva öron och av förslaget blev intet.
Från en synpunkt sett — den amerikanska — var det kanske lika gott
som skedde.
Överklassens traditionella bidrag till emigrationen var de förlorade
sönerna, lättingarna och slösarna, förskingrarna och försnillarna, tjuvarna
och de erotiskt abnorma, som sändes i väg att gå under där borta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
