Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
nationens upplifvade fosterlandskärlek och detta uttryck af
gammalt svenskmannamod, och det vore en plikt att tillse,
att så ädla krafter icke fruktlöst förspilldes. Under Reuter-
skiölds krigsministertid synes ock skarpskytterörelsen ha stått
på sin höjd, nämligen under åren 1866 och 1867. Äfven
denna omständighet tyckes kunna tyda på, att det var icke
enbart eller ens i första rummet den svenska ombytligheten,
som vållade, att skarpskyttesaken en tid längre fram förlo-
rade så godt som all betydelse.
Vid ofvannämnda riksdag erhöll rörelsen på grund af
motion af Blanche äfven den uppmuntran, att skarpskytt
kunde under vissa förutsättningar erhålla befrielse från 15
dygns, d. v. s. första årets beväringsexercis. Detta medförde
ett betydande uppsving i skarpskytteantalet. Vid 1865—66
årens riksdag beviljades för 1867 ett statsunderstöd af sam-
manlagdt 227,250 kr. till gevär, instruktion, ammunition, mål-
skjutning etc. Det årliga statsanslaget blef sedan ett par år
90,000 kr., ett par år ’70,000 kr., höjdes 1871 till 100,000 kr.,
men nedsattes 1876 till halfva beloppet; för att några år senare
bli nedsatt ända till 30,000 kr.
Personligen tycktes kung Karl ha ställt sig ganska likgiltig
gentemot skarpskyttesaken, betraktat hela rörelsen mera som
en lek, ett tidsfördrif. Den harmonierade icke heller riktigt
med kungens egna idéer i frågan om de bästa organisations-
formerna för landets försvarsväsende. Rörelsen kunde ock
användas samt blef äfven använd som ett vapen i motstån-
det mot de kungl. förslagen.
Skarpskyttarne kunde visserligen emellanåt få vara i hop
med yrkestrupperna på fältmanövrer och parader etc.
Men det hände både då och eljest, att de behandlades täm-
ligen nonchalant. De betraktades uppenbarligen gärna på
sätt och vis som ett påhäng, som det icke var så noga med
hvar man gjorde af det och som man kanske emellanåt
kunde ha litet drift med. — >»Kungen rider ut och skrattar
åt dem (skarpskyttarne) ibland», skrifver Strindberg i »Illu-
sionernas dagar? i »Nya riket.» —
24. Karl XV och hans tid — 281 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
