Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra hennes tjut och hvinande eller hemska skratt. Det var då
angeläget att se väl efter milan under natten, så att den ej slog hål och
tog låga. Mången hade hört necken och sjörån sjunga i elfmynningen.
En hade under vårfisket nattetid med ljustring träffat sjörån, som var
nyfiken att se törblosset, hvarpå han stötte ljustren uti henne, då hon
med ett förfärligt väsen i vattnet och stark fart ilade öfver sjön. Ljustren
följde med, så att fiskaren var redlös, rodde i land, men kunde ej
hitta hem förr än vid dagsljuset. Hvarje smed visste berätta flerfaldiga
obehagliga upptåg i stångjerns-smedjan af den nästan alltid ondsinte
strömkarln, hvilken hade sitt tillhåll i hjulbäcken. Noga borde aktas
att man ej sårade hans retliga lynne. I annat fall kunde med visshet
väntas att något gick galet i härden, eller att stämbolet uppdrogs
natten till söndagen, under det smederna sofvo, och hammaren började
slå sina tunga slag. Detta inträffade äfven om intet driftvatten fanns
i sumpen. Ibland hördes han kila hjulnålarne, hvilket var ett fult
förebud att någonting skulle gå sönder. Det är ej längre än 3 å 4 år sedan
en smed-dräng blef af strömkarln så illa skrämd, att han sjuknade och
var nära vansinnig. Man lossade skott öfver den sjuke och använde
flera lika grundliga kurmetoder, men fruktlöst. Läkare måste tillkallas,
som också botade det kroppsliga lidandet, men det dröjde länge innan
föreställningen om den förfärlige strömkarln öfvergaf patienten. Många
äro de, hvilka ej våga sig ensame till smedjan nattetid, lika litet som
till kyrkan eller begrafningsplatsen. Än tomtgubben? För 40 år sedan
taltes ofta om den lille mannen, att han fanns i hvarje gård, men höll
helst till i stallet. Der var han nyttig att ha, blott han fick vara i fred
om natten. Då trifdes hästarne och fingo godt hull. Men gjorde man
honom emot, särdeles med buller torsdagsqvällen, kunde man ej göra
sig säker att icke få ett slag vid örat när hästen gafs ottefoder. Svordom
och stoj tålde han alls icke, och var af en helt annan art och blidare
lynne än alla andra osynliga väsenden. Ibland höll han till eller gjorde
besök med sin hustru och barn i sjelva boningsrummet i någon vrå
eller under sängen. Till och med hördes han någon gång sjunga psalmer
ur psalmboken. Så välartade voro icke påskkäringarne. De hade likväl
det goda med sig att icke gerna besvära mer än en gång på året,
påskafton. Då borde man om qvällen lossa skott upp åt luften, antingen
ensamt med löst krut eller helst med en hagelsvärm. Träffade den, så var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
