Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Första resdagen. Inträde i Schweitz. Morgon i Bern. Afton vid Enghi. Hvad alperna och solen sade mig. Thun. Titanerna på nära håll. Bad i Aar. Drottning Bertha. Ankomst till Lausanne. Kulna dagar. Nya bekantskaper. Tafla öfver Schweitziska förbundsstaten. Kapellet ”des Terneaux.” Den fria kyrkan. Frågor och funderingar, som fört mig till Schweitz. Ad. Vinet. Teckning af Lausanne och dess hvardagslif. ”À la Montagne!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter ett par timmars sakta fart uppåt genom dalen äro vi
framme vid Stenbockens värdshus. Här begär jag middag
för mig och min dräng, och vandrar efter middagen ensam
uppåt dalen, med hvars andar det mig lyster att hålla tyst
samspråk. Allt ifrån ”Stenbocken” blir dalen allt trängre
emellan allt högre bergsväggar. Allt starkare brusa bäckar
och strömmar, som nu, svällda af regnen, störta från
glaciererna ned mot dalen och floden. Här faller Staubbachs
skira kaskad lik ett silfverregn, af vinden drifvet hit och
dit öfver marken, som grönskar derunder; här forsar den
väldiga Trummelibach skummande fram ur klippans famn;
der den ändå väldigare Rosenbach, som Jungfrau gjuter
ur sitt silfverhorn. Det strömmar och brusar och skummar
på alla håll, till höger, till venster, öfver, under, framför
mig ur hundra fördolda källor, och allt vildare, bredvid
mig, forsar Lutschine med stigande vågor; det är för
mycket, jag kan ej höra mina egna tankar; jag är i skötet
af en vild Undine, som fördränker sina älskare i det hon
omfamnar dem, och Titanerna växa allt högre och bredare,
och dalen blir allt trängre, mörkare, ödsligare.... Jag
känner mig mindre väl till mods, men vandrar framåt allt
ännu. Det är hemskt, men det är stort, kraftigt! Och
mäktiga naturer öfva mäktig dragningskraft äfven då de
låta oss häpna. Aftonens skuggor falla dystra öfver dalen,
då jag långt framför mig, i dess dunkla djup, ser en bred,
gråhvit, ofantlig vattenmassa, som doft dundrande störtar
ned från ett högt berg. Det synes stänga dalen. Nu är
det nog; jag helsar jettinnan, den stora Schmadribach —
Lutschineflodens moder — och vänder om. Hu! nej, här
är ej godt att vara, och Titanernas sällskap är bättre på
långt, än på nära håll för en ringa dödlig! Jag är glad
att träffa en liten tolfårig flicka, som vandrar samma väg
som jag, och att ha hennes sällskap under vägen. Hon
bodde i en hydda i dalen. Om vintern knypplade hon
spetsar jemte sin moder, om sommaren gick hon i skola
uppe på Murrens berg. Hon var täck, förståndig, och syntes
nöjd med sin verld; hon kände ingen annan. I
Stenbockens goda hôtell kände jag mig helt lycklig att åter vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
