Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Åter i Schweitz. Postordningar. Vinskörd i Montreux. Romantiska illusioner. Nya bekanta. Chillons första fånge. Vintervistande i Lausanne. Krig och fred i Schweitz. Stilla lif. Nytt lif och nya intressen. Det unga Italien, dess patrioter och poeter. ”Risorgimento d’Italia.” Waldenserna i Piemont. Nya resplaner. Jag måste se Italien. Vårlif i Lausanne. Uppfostringsanstalter. A. Vinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•167
talande Tessin, alla täflade om att sända män och medel för
samma mål, alla väpnade sig för Edsförbundet. Men icke
de allena; samma anda rörde schweitsarne utom Schweits.
De elektriska telegraferna arbetade dag och natt, bringande
budskap från schweitsare i Turin, Milano, Wien, Paris,
London, från rika bankirer, som sände stora
penningesummor till krigskostnaderna, från unga arbetare, som ville
lemna 6ina verkstäder för att komma att ställa sig under
fosterlandets fanor. Äfven förmögna unga män kommo så.
rMin mor packar sjelf i denna stund min kappsäck, och
jag skyndar till hären!" — skref en rik yngling från
Wien. Enthusiasmen var allmän; den skulle ha gripit mig
om jag kunnat tro på kriget. Men — jag vet ej hur det
kom sig — jag kunde det ej, äfven då jag såg på platsen
la Riponne mödrar och hustrur gråtande taga afsked af
sina söner och män, färdige att draga ut i kampen; och
ifrån den stund jag förnam, att den federala regeringen
vändt sig till Frankrikes kejsare med anhållan om hans
bemedling, kände jag mig viss om en för Schweits lycklig
utgång af kriget utan svärdslag.
Louis Napoleon var sehweitsisk medborgare. Man
hade der, alltsedan hans barndom, tillbringad vid
stränderna af Constance i slottet Arenenberg, ansett honom som
ett af landets barn; man hade gifvit honom asyl der i en
stund, då hans lif och frihet stodo i fara, och vägrat
utlemna honom till Louis Philippe; och nu — icke kunde
Louis Napoleon i farans Btund svika det land, som hade
stått honom så trofast bi i hans nöd; och han, som redan
i sin barndom var känd för den slags saktmodiga
egensinnighet, hvarmed han visste att genomföra sina afsigter —
så att hans moder, drottning Hortense, brukade kalla
honom "mon doux tëtu" — icke skulle han, nu en man och
på Frankrikes thron, spara eller sakna medel att
genomdrifva sin vilja i en så god sak. Detta var mig visst och
jag kände mig lugn för Schweits. Interessant för mig var
det emedlertid att se den allmänna resningen, den
gemensamma andan i förbundsstaten, enheten i känslan för det
gemensamma fosterlandet i dessa cantoner, hvaribland de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
