Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. I Alexandrias hamn. Resa och ressällskap från Malta. Furstinnan och Professorn. Storm och stillhet. Pesten och protesten. Jag får ej se Pyramiderna. Men jag får se Palestina. Besynnerlig skickelse. En omvändelse genom David Strauss. Syriska hafvet. Ankomst till Palestina. Jaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(i o
uens skönhet. Vi fara öfver Syriska hafvet, mot östern,
mot morgonens land, och i hvilket ljus? Jag tycker mig
aldrig hafva sett solen så lågande, så klar, aldrig så skåra
färger på himmel och haf. Hafvet går mörkblått med
lätt krusade vågor, här och der sticka små skumklädda
toppar upp såsom hvita liljor ur djupet. Man skulle kunna
säga att hafvet blommar. Luften är som på en skön
Majdag i Sverige. Några strömoln, som stundom skockat sig
öfver våra hufvuden, sjunka allt mer vesterut, medan den
östra hälften af himlahvalfvet är klar som den klaraste
ädelsten. Vi se endast himmel och haf ; men den ljusblåa
himlen öfver det mörkblåa hafvet synas så goda, så lugna
som om de aldrig kunde storma mer. Och luften, ljuset,
— på veckor har jag ej upplefvat en sådan dag, aldrig
en under en så lagande sol, — så synes d^t mig.
På morgonen lemnade vi Alexandrias hamn. Afrikas
gula kuster badades af solen under det vi ännu en god
stund behöllo dem i sigte. Från öfversta däcket, med min
karta öfver Egypten och Palestina (af D:r Pliilippg) i
handen betraktade jag, jemte furstinnan, de framträdande
ryktbara orterna Abukir — stället för den stora
sjödrabbningen emellan Frankrike och England, som odödliggjorde
Nelson; Rosette vid mynningen af en utaf Nilens armar,
fordom beryktadt för sin blomstring och sina bad, nu en
falnande ros, likt så mången annan österlandets blomma.
Febrar herrska der och husen, öfvergifna, falla i ruiner.
Ännu äro dock Rosettes trädgårdar sköna, och de lyste
gröna emellan de hvita husen på stranden emellan hafvet
och Nilen — Nilen som jag icke fick se! —
Hela dagen har jag vistats uppe på däck, språkat
litet med furstinnan (naturfrisk och vacker, from och
flärd-fri), med professorn, (humoristisk, god och klok), dock
mest lefvat tyst och tillbedjande inför dagens stora,
härliga naturuppträde. Ord kunna icke utsäga huru det varit
mig till mods. Jag har ej mäktat läsa eller skrifva, och
skrifver nu några rader endast för att hvila en stund från
den öfversvallande känslan af lifvet. Att resa på detta
vis, i en sådan luft, under en sådan himmel — jag ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
