Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Om bord. Reseminnen: Abugosch, Jaffa. Caipha. Missionärens hem. Dagar på Carmel. Resa till Nazareth. Genesareth. Tiberias. Forntidsdagar och hvardagslif. Bad och Beduiner. Tabor. Åter i Caipha. Något nytt under solen. Beyruth och Libanon. Emir Seid och hans hof. Sitti Camomilla. Druser och Maroniter. Araberna. Mahomet och Al Koran. ”Det lugna lifvets Amma”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
den första ingifvelaen och den första kärleken, sä hade icke
Muhammeds lära gått segrande fram, lik en svällande
bergsström, öfver folken. Men Österlandets christendom hade
förfallit; "saltet hade mistat sin sälto", det var nu mera till
intet godt, kastades bort och trampades under fötterna af
den nya prophetens fanatiska anhängare.
Muhammed bragte sitt folks lif till högsta utveckling,
dess egendomliga gåfvor till blomning, såsom lärare,
krigare, lagstiftare, regent och skriftställare — i allt var han
dess första man. Han var en arabisk Odin, och blott större,
mäktigare, än denne, emedan han hade bakom sig en högre
religion till ryggstöd.
Huru araberna under och efter Muhammed växte till
ett stort, eröfrande folk, som, hvarthän de kommo, förde
med sig en viss odling, vissa ädla vetenskaper och
konster, huru efter honom stora Khalifer (ståthållare) uppstodo,
som under Abbassidernas och Omyadernas dynastier gåfvo
arabernas rike en makt, skönhet och glans, som tjusade
både Österland och Vesterland; huru likväl denna makt
kufvades af en tartarisk röfvare-stam från Asiens medlersta
högland; huru turkarne, från att vara Khalifens i Bagdad
lifvakt, snart gåfvo Bagdad Khalifer, blefvo från arabernas
lärjungar deras herrar; huru turkarnes Emirer växte till
sultaner (den förste, Osman eller "benbrytaren", år 1300);
huru, under en följd af stora sultaner, Arabien och
Byzantinska riket, Egypten, Palestina och Grekland förvandlades
till turkiska provinser, och Turkiet sjelf med Muhammeds
fana och svärd drog utmanande i härnad mot Europa,
halfmånen mot korset — det vet historien och alla, som
veta något om den.
Arabiska väldet, — så i Öster- som i Vesterland —
föll icke allenast genom yttre påtryckning, utan framför
allt genom den inre splittring i stammar och grupper, som
var grundad i folkets ursprungliga natur och som intet
högre sedligt ideal öfvervunnit. Muhammeds lagar, som
gynnade osedligheten, hindrade hemmets helgd och
qvinnans sedliga och intelligenta utveckling, lade dermed en
gnagande nidhögg vid roten af samhällets träd och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
