Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Venedigs barndom, mandom, ålderdom. Påfven och Kejsaren; Kejsaren och Påfven. En historia, som liknar en saga. Venedig och Milano. Nytt lif. Jernväg, national-beväring. Promenader. Fruntimmerna. Cavours död och sista ord. Följder. Comosjön. Natur och menniskor. Huru skall det gå? Cavours svar. Garibaldi i Peschiera. Panisk förskräckelse. Venedig än en gång. Gustaf Adolphs ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 Fyra tiondeåttonde stationen.
fördes till döden. Nu är denna port tillmurad. Ingenting
dystrare, än de gångar och rum, som tillhöra denna del
af palatset, ingenting ohyggligare än dess historia. När
jag betraktade allt detta, samt de praktfulla salar, der
Venedig i en mängd målningar skryter med sin historia,
sina triumpber — en af dem föreställer uppträdet emellan
kejsar Fredrik den l:sta och påfven Alexander — när jag
betraktade S:t Marcus’ lejon och dess falska, grymma grin,
som tyckes säga: kom, min söta vän, att jag må kyssa
och — äta upp dig!" sade jag åter: "rätt åt dig,
Venedig!" Och jag hörde, med en slags hämdelust, huru
Napoleon den förste behandlade den en gång så öfvermodiga
staden, storinqvisitorn bland städer, huru ban tog 80 af
dess kyrkor och 40 af dess kloster, lät förvandla dem till
hospitaler eller kaserner, och huru han med deras egendom
anlade offentliga parker och promenader. Ty om någon
den nyare tidens stat har gjort sig förtjent af sin
undergång, så är det den roflystna, högmodiga, vinnings- och
njutningslystne, skenheliga, grymma Venedig, som väl kunde
fängsla och förfölja, men aldrig förlåta, som äfven under
korsets fana blott sökte sin egen vinning, som för sina
ädlaste söner använde pinbänken, och styrde sina medborgare
genom inqvisitionen.
Men jag blef i Venedig åtta dagar. Huru tysta voro
ej dess gator, dess kanaler huru ödsliga! Gondolerna lågo
vid stränderna svarta och toma, gondoliererna lågo och
sofvo i dem. Ingen sång, intet lif, dödt, dödt, dödt! Jag
lät ro mig uppföre "Canal grande ’. Då hörde jag sång
och glam; det var af österrikiska soldater på piazzan och
ur fönstren af fordna palatser, — ett af dessa tillhörde
familjen Foscari. I ett annat marmorpalats sutto soldater
och spelade kort i en skön skulpterad snäcka öfver porten.
Och alla dessa marmorpalatser, som tillhört dels Doger, —
(hvarje Doge hade sitt eget enskildta palats, och Doge-palatset
vid S:t Mark representerade egentligen republiken, Dogen
bodde icke der) dels Venedigs stora familjer, huru mörka
och förfallna se de icke ut, alldeles som utdöda bostäder.
Och folket, hvar är det? Det säges att Venedig ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
