Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Venedigs barndom, mandom, ålderdom. Påfven och Kejsaren; Kejsaren och Påfven. En historia, som liknar en saga. Venedig och Milano. Nytt lif. Jernväg, national-beväring. Promenader. Fruntimmerna. Cavours död och sista ord. Följder. Comosjön. Natur och menniskor. Huru skall det gå? Cavours svar. Garibaldi i Peschiera. Panisk förskräckelse. Venedig än en gång. Gustaf Adolphs ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
Fyra tiondeåttonde stationen.
fåtaliga. Emedlertid, ingåfvo tystheten, stillheten,
behagligheten af detta venetianska lif, den ljufliga luften, det
vänliga folket, de många interessanta och sällsynta
föremålen, som framträda ur skuggan och synas
märkvärdigare ju längre man betraktar dem, — mig
en känsla af nöje och trefnad, som jag icke väntat att
finna här. Jag hör främlingar försäkra att det intrycket
växer med tiden, att Venedigs luft är hälsosam, och att
man här blir fabulöst gammal. Jag förstår att man kan
älska Venedig. Dock, om jag vore dömd att lefva här,
under närvarande regim, känner jag att jag skulle göra
uppror eller — så som 18,000 venetianare säges ha gjort
— rymma till Piemont.
Jag har varit i Venedig öfver en söndag. På de
tre stora flaggstängerna framför San Marco, der fordom
fladdrade Moreas, Cyperns och Kretas (eller Candias)
besegrade fanor, svängde sig nu Österrikes segrande svarta
och gula. I S:n Marco predikade en liten, för sina
politiska predikningar beryktad prest, pater Ximelli. Jag
satt nära predikstolen och såg af hela mannen blott en
liten hvit knytnäfve, som då och då med blixtlik
hastighet klöf luften öfver hans hufvud. Predikan var
alltigenom — och mycket lång var dan, — en häftig diatrib
emot la libertå illimitata dell’ opinione", som åstadkommit
allt ondt i verlden, först och främst — syndafallet, sedan
Luthers affall, och nu sist, Italiens affall från sina
rättmätiga furstar och från påfven. Endast "pentimento" och
’ Conversione" kunde nu afvända den hotande yttersta
domen öfver "la povera Italia" och uter göra det till jordens
paradis och ära. Folkförsamlingen i kyrkan, mest af
männer, var stor. En del sofvo, en del lyssnade men
tydligen utan uppbyggelse. Pater Ximelli är känd för sina
ultraconservativa tänkesätt och hatas af alla
Italienis-simi."
I Venedigs kyrkor frapperar mig förnämligast
doge-högmodets, helgon-högmodets, och den verldsliga
kyrklighetens apotheos. I kyrkan "della Frari" Bitter den gamle
dogen Pesaro ännu på en thron, buren af mohrers böjda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
