Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
den ärade förf., att ’’det torde kunna sättas i
fråga, om icke enligt denna theori äfven försök
till förräderi, mord eller viljadråp måste ådraga
gerningsmannen dödsstraff; ty om också vid ett
fulländadt försök (len rättsstridiga effekten af
någon orsak u-teblifvit, har den brottslige dock
obestridligen begått en handling, som röjer,
att han alls icke bär aktning för något slag
af menskliga rättigheter." - Men äfven denna
förmenta konse-qvens torde kunna visas vara mindre
nödvändig. Såväl prof. Nyblceus som den Boströmska
filosofiens upphofsman liksom alla denna nlosoiies
anhängare fasthålla såsom något obestridligt,
att hvarken lagstiftaren eller domaren kunna direkt
intränga i brottslingens inre och der omedelbart lära
känna viljans beskaffenhet, eller beskaffenheten af
principen för den brottsliga handlingen, utan de måste
sluta sig till denna ifrån de verkningar, i hvilka
hon yttrat sig, och till hvilka hon varit orsak inom
vår verld. Men just derföre kunna de icke heller få
taga för gifvet, att den brottsliga viljan har varit
riktad på annat eller mera, än hvad hennes verkningar
utvisa, och alltså kunna de ej heller rätteligen
för något annat eller mera ii n detta få straffa
henne. Om och huruvida den brottslige verkligen
åsyftat en större verkan än den, som inträffat, det
kan han endast sjelf med s ’i ker-het afgöra och gifva
tillkänna; men egen bekännelse kan och får icke icke
i kriminela frågor gälla såsom bevis. Särskildt får
domaren väl aldrig i sådana fall grunda sin dom på
endast sannolika förutsättningar och slutledningar,
då alla sådana, hur sannolika de föröfrigt må vara,
dock aldrig kunna medföra objektiv visshet. Det kan
således ej anses vara så "obestridligt", att ett
förhindradt brott visar, att den brottslige icke har
aktning för något slag af menskliga rättigheter, ty
om ej ett yttre hinder afbrutit handlingen, så är det
möjligt, att den brottslige hade gjort det sjelf. -
Vi hafva måhända varit onödigt vidlyftiga i
gendrifvandet af förf:s kritik af prof. Nybhxd
åsigter; men denna kritik har för förf:s egna meningar
en icke så ringa betydelse, och vårt förfarande
torde derigenom kunna rättfärdigas. Villigt erkännes
dock, att prof. Nybltiei theori icke härmed är gjord
osårbar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
