Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Börjesson död. Af P. A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
slutligen sjelf för alltid ifrån sig grefve Nils,
om hvilken dock Johan sagt, då lian såg honom vid
Cecilias sida:
Den går förlorad för oss! (d. v. s.
för upprorspartiet).
Här är all slägtafundens förbannelse samlad. Yi ana,
att Erik kunde ha vunnit Sturarna genom att låta sin
systers kärlek råda, de ohyggliga Upsalamorden skulle
aldrig ha skett, och Johans anslag skulle ha varit
blottade på allt berättigande. Men huset Wasa tyckes
gentemot ätten Sture så att säga ha ond t samvete,
och Erik är den olycklige, som icke, blott skall
genom Sturarnes utrotande betrygga de sina, utan
äfven dervid ge dem skäl att rycka den missbrukade
vspiran till sig. Så upptorna sig kring honom, den
ädelsinnade. men dock misstänksamme och genom förfelad
ställning i lifvet svage, alla onda makter. Ej blott
hans egna gerningar utan äfven den historiens hämnande
gudamakt, som stundom för slägtets skull tyckes kräfva
individen, ha utkorat honom till offer.
Sorgespelet växer till en bild af verldsförloppet.
Det är oss ej af nöden att vidare i detalj följa
handlingen. Erik skyndar förblindad allt djupare
in i den klyfta han gräft sig, Sturarna mördas,
i vansinne släpper han tyglarna ur sin hand, äfven
den oaktadt sina illdåd Erik trogne Göran Persson
uppoffras, hertigarna rycka makten till sig och skola
bli Sveriges räddare, men med försonande innerlighet
står Katrina ända in uti undergången stark och trogen
vid sin konungslige herres och makes sida.
Yi se, huru storartadt detta sorgespel är anlagdt. Och
likväl äro vi skyldiga att emot sjelfva utförandet
göra åtskilliga grundade anmärkningar. Den
dramatiska dikten skall ej blott låta oss veta,
att något sker, utan framför allt visa oss, huru
just detta och intet annat har måst framgå ur
de gifna förutsättningarna. Öfver den h i stor i
ske Erik hvilar ett djupt dunkel. Skalden kastar
genast i första scenen ett lika nytt som, vi äro
öfvertygade om det, sannt och tillika poetiskt ljus
öfver denna personlighet; men han följer oss ej och
vägleder oss ej med detta samma ljus genom hela Eriks
historia. Härigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
