Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
på intet sätt åstadkomma någon skada. Men nit är
straffet icke i första hand ett skyddsmedel utan en
rättande handling af staten. Hvad är det orätta? Det
är icke, att brottslingen har en sinnlig tillvaro,
utan att han begagnar sin frihet så, att andras
sjelfständiga och harmoniska verksamhet inom staten
icke dermed är förenlig. Detta förhållande skall nu
af staten förändras och upphäfvas. Anda målet är ett
positivt: verkiiggöran-det af rättsordningen eller
allas sjelfständiga och harmoniska verksamhet, men
tillfölje af den negation, som ligger i sjelfva den
brottsliga viljan, måste straffet äfven förverkligas
genom en negation, ett förhindrande och undanrödjande
af den brottsliga principens vidare yttringar. -
Detta kan, såsom prof. Nybl^eits säger, ske antingen
derigenom att staten betager brottslingen lusten att
störa andras sjelfständiga och verksamhet, eller
betager honom förmågan dertill. Nu bör det vara
klart af sig sjelft, att det negativa, som uttryckes
genom de olika straffmedlen, icke får vara af den
art, att det kommer i någon strid med det positiva
ändamålet med statens handling. Frågan är således
här, om någon inre motsägelse kan visas ligga i
dödsstraffet. Por att staten skall kunna straffa,
måste han förutsätta, att det finnes en möjlighet
för hono,m att så inverka på brottslin gen, att
han någon gång blir verkligen rättad. Om nu staten
annihilerar en brottsling, så uttalar staten dermed,
att han icke anser denna brottsling kunna rättas
under den närvarande lifsformen utan först i en
efterföljande. Såsom skäl för en sådan öfvertygelse
kan staten icke anföra något annat än beskaffenheten
af det begångna brottet. Men intet brott kan härom
gifva någon objektiv visshet. Detta bestrider icke
ens prof. Nyblreus; och om det icke af någon med skäl
kan bestridas, så är det oomtvisteligt, att staten
alltid vid afrättningar stödjer sig på en hypothes,
hvilken icke kan anses vara berättigad grund för
dödsstraffets nödvändighet. Straffet blir under
sådana omständigheter alltid i mer eller mindre mön
en akt af godtycke eller en »säkerhetsåtgärd mot nya
prresumerade missger-ningar» (Olivecrona, p. 115)
men icke i första rummet en sådan statens handling
som har till sitt ändamål att, såvidt vi kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
