Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
förstå, närmast här i denna verld rätta en rättstridig
vilja. Helt annorlunda gestaltade sig frågan, örn det
kunde bevisas, att ingen möjlighet till rättelse här
i verlden förefuimes. Då vore det statens pligt att
tillintetgöra en sinnlighet, soin på intet annat sätt
kunde förmås att gifva förnuftet rum. Men ett sådant
bevis är omöjligt att åstadkomma. I det sagda ligger
redan ett skäl, hvarföre vi anse oss böra förkasta
dödsstraffet eller anse det för orättmätigt. Man
bör vidare utan svårighet kunna finna, att staten
vid användandet af dödsstraff går ut-öfver sin rätt
och motverkar sitt eget ändamål. Statens rätt öfver
en brottslings frihet (i yttre handling) kan icke
bestridas, ty det är just den sjelfständiga och
harmoniska verksamheten som staten ger och skyddar,
men tillvaron i den sinnliga verlden är icke något,
hvaröfver staten har någon makt. Statens rätt
kränkes på intet sätt genom ett naturligt dödsfall,
just emedan det att dö en naturlig död icke beror på
den menskliga friheten. Men om en medlem i sta ten
g e n o m fr i h e t e n s m i s s b r u k bereder
sig sjelf eller en annan döden, då kränkes statens
rätt; ty alla statsmedlemmarnes fria eller relativt
sjelfständiga och harmoniska verksamhet är, såsom vi
nyss sagt, gifven i och genom staten. När denna sfer
öfverträdes, då är det statens skyldighet att reagera,
att straffa eller rätta; men dervid har staten å sin
sida att noga tillse, att han icke går utom sitt
befogande, och detta gör han, när han icke blott
betager den brottslige friheten att samverka med de
andra medlemmarne i staten utan äfven betager honom
vilkoren att existera i det sinnliga. Den sinnliga
tillvaron är icke gifven genom staten utan genom ett
annat väsende, nemligen ytterst guddomligheten och
närmast mensklig-heten, hvilken äfven är en förnuftig
personlighet af högre ordning än individen och
staten. Om derföre staten ingriper i dessa väsendens
rätt, så går han utom sin gräns och motverkar sitt
eget sanna ändamål. - Den skilnad mellan relativt och
absolut betagande af brottslingens förmåga, hvilken
prof. Ny-blseus gör, är derföre enligt vårt förmenande
icke så väl grundad i sakens egen natur. Ty om man
betänker, att all handling i förhållande till staten
i den meningen är en yttre,, att staten endast genom
en sådan kan känna sitt ändamål i verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
