Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
verkar en viljans förändring. Vi säga med afsigt
omedelbart, ty i annat fall kan ju icke döden eller
öfvergången från en lägre lifsform till en högre anses
såsom ett straffmedel, som verkar rättande. Vidare
framgår af det sagda, att staten går utom sin sfer,
när lian straffar med döden, hvilken innebär något
mer än frihetens förlust. På dessa nära till hands
liggande och lätt förstådda grunder anse vi oss
kunna och böra förkasta dödsstraffet. Vi kunna
ej här upptaga till besvarande alla invändningar,
som möjligen kunna göras, lika litet, som vi i en
tidskriftsartikel kunna från alla synpunkter och
i strängt vetenskaplig form behandla det svåra
problemet. Endast följande må här finna en plats.
Man kunde söka att kullkasta de resonnementer,
vi fört, genom att säga, att staten, som har ett
bestämdt förnuftigt ändamål, nemligen att gifva hvar
och en af sina organer en verksamhetssfer, hvari
dessa kunna röra sig sjelfständigt och harmoniskt,
måste, när någon individ genom yttre handling visar
sig ledas af en så rättstridig princip, att staten
icke kan gifva honom någon verksamhetssfer, sätta en
sådan individ utom sig. Härtill skulle trenne utvägar
kunna vara möjliga: deportation, lifstidsfängelse och
döden. Något af dessa måste staten välja, ty han kan
icke tolerera den brottslige, utan att sjelf frångå
sitt eget ändamål, men hvilket skall han taga? Mot
deportationsstraffet har man, såsom det synes oss
med skäl, anmärkt, att staten ej kan hafva rätt att
skicka på andra, hvad han icke vill behålla hos sig
sjelf, och hvad han anser vara för rättsordningen
farligt. Det återstår derföre att välja mellan
lifstidsfängelse och dödsstraff. Om dödsstraffet
gäller nu dels, hvad vi i det föregående anfört, och
dels kan man mot den påminnelsen, att döden alltid
sätter brottslingen utom samhället, i analogi med
hvad som blifvit yttrat om deportation, påpeka, att
staten, genom att förflytta en brottslig individ från
en existensform till en annan, i denna senare inför
en princip, som är för all förnuftig rättsordning
farlig. I den nya verld, hvartill brottslingen genom
dödsstraffet förflyttas, måste inan äfven tänka
sig, att de väsenden, som här i veiiden binda det
menskliga lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
