Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
svär med den brottslige - frän denna synpunkt är
dödsstraffet radikalt, beqvämt och föga kostsamt - men
huruvida han vinner ändamålet med straffet helt och
hållet är högst tvifvelaktigt. Skyddet sättes i första
hand, och det vinnes nog, men rättelsen? Sjelfva döden
betecknar afslutningen af en individs lif i denna
existensform; men hvilken betydelse den såsom blott
sådan kan hafva för riktningen af individens vilja
är ett svårlöst problem. Det synes oss som staten
i sin verksamhet borde hålla sig till hvad som för
honom är verklighet, och hvad han kan följa med sin
erfarenhet. När han åter aflifvar en brottsling,
så gör han det för sig omöjligt att vidare genom
sin inverkan på denne fullfölja sitt ändamål (att
rätta), ty han sätter honom utom sin verld och
sin erfarenhet. Ett sådant förfaringssätt torde väl
näppeligen böra rekommenderas, och motsägelsen faller
här tydligt nog i ögonen, om man besinnar, att staten
använder för vinnandet af sin verksamhets innersta
ändamål (brottslingens rättelse) ett medel, som,
i samma ögonblick det anlitas, på en gång afslutar
verksamheten utan att medföra den allra ringaste
garanti för att ändamålet verkligen är vunnet. - Att
ett sådant medel icke kan vara fullt ändamålsenligt
synes oss icke behöfva bevisas. Snarare kunde
man uttrycka sin förundran deröfver, att man icke
mer reflekterat härpå, då detta just vid frågan om
förnuftigheten af ett visst straffmedel obestridligen
måste anses vara sjelfva kärnpunkten. Medel till
rättelse kan döden icke vara med mindre än det på
förhand är afgjordt, att en annan existensform än
den närvarande liksom omedelbart underlättar en
rättstridig viljas omvändelse. Men huru vet staten
något härom? Vi stå åter gentemot en hypothes,
utöfver hvilken man icke kan komina.
Af hvad vi här i korthet anfört framgår åtminstone så
mycket, att staten i tvenne hänseenden stödjer sig vid
sannolikhetaslut, när han använder dödsstraffet. Han
utgår från den hypo-thesen, att någon möjlighet
till rättelse här i verlden icke för brottslingen
förefinnes, och han tryggar sig vid den hypothesen,
att döden på ett eller annat sätt förflyttar
delinqventen i en ny verld, som genom sjelfva sin
art och beskaffenhet omedelbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
