Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christian Erik Fahlcrantz död. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
sen i Atterboms »Lycksalighetens Ö», liksom hela
fragmentet kan anses som en åsyftad parodi på denna
dikt. Till samma parodiska framställningskrets hör
äfven den ypperliga kritiken af kalendern »Nebulösa»,
särdeles angifvandet af innehållet i novellen »Jungfru
Margretha»; likaledes det sista stycket om latinet
samt den ironiska berättelsen om hofpredikanten och
M. Saturne med sin lindade fot, en särdeles lyckad
efterbildning efter Almqvist. För öfrigt är det en
egenhet med några af dessa tillfällighetsstycken,
att de rent af utgöra namnsdagspoesi, såsom
t. ex. fallet är med »Den stumma i Karthago»,
der styckets hjeltirma, under skepnad af drottning
Didos syster Anna, firas med verser och blommor,
utan att i det dramatiska skämtet en enda gång öppna
sin mun. Detsamma torde äfven vara förhållandet ined
»Det nya Solsystemet», hvars föremål är en Sofia,
för hvilken planeterna uppträda i komisk dans
med passande lustiga attri-buter och handlingar,
t. ex. Saturnus tuggande på sin son, hvarpå stycket
slutar med »sfereraas harmoni». Det hela erbjuder,
som man ser, ett virrvarr af tokroliga infall och
fantastiskt skämt, någon gång lyftande sig upp till
den äkta humorns rymd, oftast dröjande inom komikens
och ordqvickhetens, samt mestadels begagnande satirens
och parodiens medel för åstadkommande af sin åsyftade
verkan, men dock aldrig fullt förlorande humorns
kännemärke, hvilket ju enligt ordets egen betydelse
torde ligga deri, att skaldens eget, på de olika
»vätskornas» blandning beroende temperament, att hans
eget »humör», hans eget lynne, hans egen subjektivitet
uttalar sig öfverallt, hvarigenom det hela får en
smak af känsla, hvilken, stegrad till medkänsla,
leder till den rena humorn, och öfverdrifven till
känslosamhet, slår öfver till den sentimentala
humorn. Har Fahlcrantz sällan kommit upp till den
förre, så har han också lyckligt undgått den senare;
dertill var han en alltför sund samt med all romantik
alltför reflekterande och förståndig natur. Qvickheten
hafva vi funnit vara hans egentligaste fält, och
den beror dock alltid derpå, att omdömet beherrskar
känslan. Deraf härflöto väl hans företräden, men deri
ligger också orsaken dertill , att hans humor ej var
af den högsta och renaste art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
