Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christian Erik Fahlcrantz död. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
Månne man nu skall anklaga oss att med detta bestämdt
formulerade omdöme onödigtvis hafva kastat kritikens
tistlar i stället för saknadens eterneller på skaldens
nyss myllade graf? Utom det, att sanning, efter bästa
förmåga efterforskad, äfven på en graf är ett bättre
och ädlare offer än det sockrade smickret, äro vi
dessutom fullt öfvertygade, att skalden sjelf i det
hela skulle gillat den synpunkt, från hvilken vi nu
sökt betrakta hans vittra arbeten, lledan förr en gång
hafva vi sagt, att »Fahlcrantz är en afgjord humorist,
väl icke i detta ords allra djupaste och heligaste
bemärkelse, ty dertill sväfvar, med allt hans allvar
och djup i uppfattningen, hans skämt dock nog mycket
som lätta bubblor på ytan», - och sanningen af dessa
ord har han sjelf (VII, sid. 6) med manlig öppenhet
erkänt. Vi vilja derföre, med detta af skalden sjelf
gillade omdöme som utgångspunkt samt med ledning af
hans egna upplysningar i de bref, som sammanbinda de
spridda dikterna i den sista delen af hans skrifter,
söka i en slutbild sammanfatta och förklara, hvad
vi funnit såsom resultat af den betraktande blick,
vi skänkt de olikartade alstren af hans skaldeförmåga.
Fahlcrantz var, som vi sett, en mångsidig natur. Inom
de vittra arbetena var det dock tvenne sidor, som vi
funnit stå emot eller åtminstone jemte hvarandra,
utan att med hvarandra sammansmälta och förmedlas:
det var det stränga allvaret i de theoretiska och
praktiska tendenserna å ena sidan, der det upplysande
och sedolärande innehållet såsom sådant var allt,
äfven utan den tillfälliga inklädnaden i den yttre,
poetiska formen, - samt det lekande skämtet å den
andra sidan, paradt med den esthetiska formlusten,
ofta leende och jublande blott för sin egen skull
utan afseende på innehållets tendens, äfven nar
denna var af förståndet föreskrifven i en bestämd
syftning. Det var dessa dubbla naturer, moralistens
och skämtarens, bekännarens och ord-lekarens, som
vi hos Fahlcrantz funnit på ett förunderligt sätt
existera jemte hvarandra, utan intrång på hvarandras
områden, men också utan att genomtränga hvarandra
eller uppgå i någon förmedlande enhet. Den högre
enhet, som skulle försonat dem, vore deri humor,
som vi så ofta kallat den äkta, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
