Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christian Erik Fahlcrantz död. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
äfven det allvarligaste kan hafva en glad sida och
äfven det minsta och löjligaste kan få ett rörande
eller allvarligt drag. Men då likväl de motsatta
sidorna ej kunna existera jemte hvarandra utan någon
enhet, äfven om de ej kunna nå den högsta, söka de en
lägre sådan och finna den, såsom hos Fahlcrantz, i den
satiriska och parodiska humorn. Satir och parodi hafva
vi äfven sett ingå som väsendtliga moment i häris
skämt, och detta är naturligt hos ett sinne, der det
öfvervägande förståndet, sedan det strängt formulerat
sina grundsatser, kritiskt ran-sakar det bestående,
och från denna uteslutande negativa ståndpunkt gör
sig lustig öfver det, som brister i de skiftande
företeelserna af mensklig verksamhet. Strängt taget,
står nemligen Fahlcrantz på samma trappsteg som all
satir, och hans skämt har ursprungligen samma rot
som denna. »Facit indignatio ver-sus», erkänner han
sjelf (VII, sid. 4) vara det egentliga tecknet på
sitt författareskap, och den lolliga indignationen,
säger han, uttalar sig mot allt lågt och ömkligt så
väl direkt som ironiskt. Att denna indignation är
grunden till de skämtsamma dikternas uppkomst ligger
i öppen dag, och äfven »Noachs Ark» är i många delar
en protest mot »så väl en ytterligt tarflig som en
ytterligt phebusisk, men under begge formerna högst
anspråksfull poesi». Man skulle icke tro, att det
vore händelsen med »Ansgarius», men det är dock så,
efter hvad skalden sjelf upplyser oss (VII, sid. 86):
Ansgarii rena bild framkallades som motsats mot
både protestantisk och romersk skefhet och af harm
öfver h värderas anspråk och hotelser. Så har den
satiriska diktarten alltid framträdt: mellan ideal och
verklighet uppstår hos en skarpt utpreglad karakter en
klyfta, som denne ej kan eller ej gitter fylla, hvadan
han drager sig tillbaka inom sitt ideals råmärken
och mera eller mindre genialiskt och öfverlägset
skämtar med de mötande vrångbilderna. Fahlcrantz var
för mycket skald att blifva en prosaisk satiriker
af vanlig art, sådan dessa alstras under sedligt
förderfvade och skeptiska tider, då persi-flagen
eller moralpredikan utgöra de vanligaste formerna,
huru mycket de än äro hvarandra motsatta; men han
var för litet Svensk Liter. Tidssrift H. V. 1866.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
