Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk Skönliteratur: Fjellbruden, Skaldestycke af Johan Jolin. - Herjulf, af A. H. Ölander. - Kungabarnens möte, af A. H. Ölander. - Sulitelmasånger, af E. V. Dufva. - Fantasi och Verklighet. Träsnitt af Sixten Wird. - Fantasiklängväxter kring verklighets stam, af L. v. K. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
framställande af ett ämne, hvilket dock godt hade
låtit behandla sig som en genremålning å la Amalia
Lindegren med en ideell färgton öfver det hela,
men icke som en plafond å la Ehren-strahl med stora
attityder och öfverdådigt effekter. Det visar sig
för öfrigt i böjelsen att måla i ord, i stället
att låta handlingen teckna sig sjelf. Dermed
sammanhänga äfven tvenne omständigheter i formen,
nemligen dels dess oupphörliga, omotiverade vexling,
som åstadkommer allt för mycken oro for att tillåta en
enkelt harmonisk verkan, dels det arffel, som tillhör
vår svenska poesi, att icke kunna nämna en sak enkelt
och rätt fram med dess verkliga namn. Hvarför skall
t. ex. Marias oro, då hon väntar Harald, uttryckas så:
»Gud, o hvilka grymma fjettrar
binda Harald väl i qväll?«
Hvad betydelse har det att tala om orkanen och
ljungelden »på sin mördarestråt?« Ar det en sann
teckning att låta en bergstopp sträcka
»Lik snöhvita svanen Sin trotsiga hjessa Mot himmelen
opp« ?
eller att tillägga jordskalfvet en »senig arm«,
eller att utan vidare anbringa »silfverfallen« i
stället för vattenfallen? Yi komma i det följande
att göra bekantskap med mera af samma art, - liksom
vi icke längesedan hade lemnat den tid, då man ej
kunde skrifva poesi, utan att dertill använda vissa
konventionella uttryck, hvilka fått poetiskt burskap,
men deremot ej kunde nyttja sådana ord som skrika,
springa, äta, tjuta, vara sjuk och dylika, emedan
de ansågos sorn låga uttryck. Talis Q/ualis och
Orvar Ödd hafva dock visat, att poesien ej ligger i
orden utan i sättet för deras begagnande, och att
de vanligaste och ovanligaste uttryck kunna tjena
som skönhetens omhölje. Detta är en af den poetiska
realismens grundsatser.
Om »Fjellbruden« till sin ursäkt kan säga, att hon
är ett barn af sin tid, att hon ej visste bättre,
och om vi må erkänna, att hon äfven i sin närvarande
dr ägt är en vacker brud , om hon också har föga af
fjellflickans natur i sig, så gäller en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
