Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk Skönliteratur: Fjellbruden, Skaldestycke af Johan Jolin. - Herjulf, af A. H. Ölander. - Kungabarnens möte, af A. H. Ölander. - Sulitelmasånger, af E. V. Dufva. - Fantasi och Verklighet. Träsnitt af Sixten Wird. - Fantasiklängväxter kring verklighets stam, af L. v. K. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
sådan ursäkt icke för »Herjulf« och »Kungabarnens
möte«. Att Svenska Akademien gifvit den förre sin
mindre belöning, kan icke pålägga kritiken någon
skyldighet att buga sig och tiga, ty akademien har
med all säkerhet, såsom vi redan nämnt, belönat den
märkliga virtuositeten i formen, utan att tillstoppa
öronen för det osjelfständiga efterklangs-manér,
som ljuder i hvarenda sång. Vi hafva sannerligen
icke i den rätt vidlyftiga dikten mött en enda
tanke, som smakat hemgjord, en enda ton, som
klingat ursprunglig. Sådan poesi borde egentligen
kunna tillverkas med maschin: den är väl gjord,
den flyter lätt, den ser bra ut, den kan njutas i
brist på bättre, -men merg och must finnes der icke,
den lefver icke, det klappar intet hjerta under den
glatta ytan. Det hela klingar som en förträfflig
speldosa; sedan urverket är uppdraget, rullar valsen
sin jemna gång, upphasplande ur sitt mekaniska
inre den ena sången efter den andra, tilldess
den vandrat sitt hvarf rundt och det är slut med
musiken. Det lönar derföre icke mödan att tala om
det osanna i tidsmålningen och karaktersteckningen;
med en sådan brist på trohet kan man försona sig,
om man blott har verkliga menniskor och karakterer
för sig, men här saknas allt lif utom ordens. Det
båtar äfven föga att tala om sådana oepiska utbrott
af den egna känslan som: »Fly, Hake!« i första
sången, eller talet till Ingborgs barm i tredje,
eller om slika omständliga beskrifvande målningar
som i femte sången, i ton och form påminnande om
Tegnérs: »Våren kommer, fogeln qvittrar« &c., dock
ej koncentrerad som denna, utan utbredande sig i det
oändliga. Men det blir rent af odrägligt, när den
stolte forntidskämpen och norrmannen Herjulf börjar
blifva känslig och tala om, att han vill glömma,
»hur hjertat lider«, hvarpå stolts Ingborg friar och
får, eget nog, ja, - något som ej bort hända, sedan
hon inför norrmannen gjort sig högst löjlig genom
att jemföra de norska forssarne med - Fyrisån. Men
Herjulf är troligen nöjd med hvad som helst; han
tyckes alls icke beslägtad med de norska typer, vi
hafva lärt känna. Tänk blott, om en af Björstjerne
Björnsons ur granitklippan huggne kämpar från forna
tider finge fatt i denne Her-Svensk Liter. Tidskrift
H. V. 1866. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
