Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
och begge återgifva samma väsende, ehuru hvar och
en på sitt sätt. Deri ena kompletterar derföre
den andra och bestyrker med sitt utslag den andras
utsago. Om derföre den ena vid undersökningen af
ett bestämdt historiskt tidskifte gifvit oss ett
resultat, som tyder på att vara följden af bestämda
orsaker, och likaså den andras resultat hänvisar på
likartade grunder, - då kan man med all säkerhet tro
på sanningen af en sådan dom, till uppmuntran eller
varning för andra tider; och om ett sådant utslag
gäller det närvarande ögonblicket, då bör samtiden,
om den i något hänseende är sjuk, så mycket säkrare
kunna ställa sjukdomens diagnos och skrida till dess
botande, om den på tvenne olikartade vägar kommit
till samma resultat. Låtom oss nu tillämpa det
sagda: om vi i allmänhet i vår literära utveckling
kunna ega anledning att skönja någon ytlighet, någon
flärd, någon öfverdådig sträfvan efter virtuosmessig
utveckling i ett hänseende, d. v. s. någon ensidighet,
något dyrkande af medlet på målets och det helas
bekostnad, och om vi derpå se detta faktum i någon
mön upprcpadt inom ett så beslägtadt område som den
bildande konsten, - så är det naturligt, att vi måste
tro på tillvaron af en sådan missriktning; och om vi,
som naturligt är, nitälska för vår sunda utveckling,
skola vi äfven dermed eggas att söka hafva orsakerna
till det onda. Ty derom skola vi komma öfverens,
att all ensidighet, vore den äfven förenad med den
mest glänsande genialitet, är ett ön d t, och att
det tillstånd först är sundt, som sträfvar efter
jcmn-vigten eller besitter den. Och hvad är det,
som vi funnit utgöra bristen hos vår literatur? Dess
odlande af formen på innehållets bekostnad, dess
frossande i språkets välljud, utan att göra detta till
uttryck för ett inre lif, dess saknad af objektivitet,
af förmåga att teckna lefvande personligheter och i
sammanhang dermed dess hängifvande åt det subjektiva,
åt stämningen: med ett ord, det mus i kalis k t-lyrisk
a elementets öfvervigt. Kan nu detta äfven göra sig
gällande inom de bildande konsterna? Ja väl, linierna
ega en rythm och färgen en harmoni, likavisst som
musiken. I ett sannt konstverk få de aldrig saknas,
men göres det till hufvudsak att med effektmedel smeka
känslan, då har konsten gått miste om sitt syfte,
den har glömt något, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
