Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
kallas för stil-lag, och som beror på, att hvarje
konst håller sig inom sina egna gränser och utvecklas
efter sin egen princip, den öfverdrifver ensidigt sina
egna eller tillämpar en främmande konsts lagar på sitt
eget område, och historien lär oss, att hvarje gång
sådant inträffat, har konsten sjunkit till manierism
och stilen förvildats till barock. Det gäller nu att
se till, huruvida och i hvad mön vår bildande konst
i detta hänseende liksom literaturen är spegeln af
ett genomgående karaktersdrag hos nationen, eller,
der detta icke är fallet, hvarpå ett sådant företräde
hos konsten framför literaturen kan bero.
Svaret på dessa frågor ligger dock i öppen dag redan
vid det första Ögonkastet på vår konstutveckling,
och detaljundersökningen skall endast bekräfta detta
allmänna intryck. Hvad den förra frågan angår, se
vi straxt, att det är det subjektivt-musikaliska
elementet, som våra konstnärer främst utvecklat,
att våra målare i första hand äro eller vilja vara
färgvirtuoser, och att stämningsstycken, såväl när
det gäller figurer som landskap, är deras starka
sida. «I1 faut peindre pour étre peintre», heter det
visserligen, men färgen är dock icke allt, icke ens
inom färgens egen konst. Det finnes äfven något, som
heter uttryck, eller vi kunna kalla det i allmänhet
lif; det är detta, som skall återgifvas, men det
utpreglar sig ej blott i obegränsade färgstämningar,
utan det tager i första hand en fast organisk form,
hos hvilken sedan färgen ger skiftning och mångfald åt
karakteren. I hvarje gestalt är således den plastiska
formen det egentligen ursprungliga, och färgen eller
belysningen är det sekundära. Detta gäller absolut
för bildhuggaren; men äfven för målaren, som dock
från den färgade ytans synpunkt betraktar tingen,
får icke den begränsade gestaltens form upplösas i
färgtonernas musikaliska spel, lika litet som inom den
äkta musiken de obestämda harmonivågorna på längden
kunna ersätta bristen på en lefvande melodi. Hvad
den senare frågan beträffar, eller huru det kommer
till, att, oaktadt denna med literaturens utveckling
samstämmande böjelse för det lyriskt-musika-liska,
den bildande konsten, och förnämligast måleriet,
kan sägas hafva ett bestämdt företräde framför
vitterheten, så ligger orsaken härtill i poesiens
och måleriets olikartade väsende. Poe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
