Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
hvilken, alltsedan Winge målade sin «Kraka», tyckes
hafva grott fast i konstnärens fantasi. Ty vi
möta äfven samma drag, ännu mera liknande Kräkas,
i «Ingeborg, väntande Hjalmars återkomst». Här har
dock den yppiga typen antagit jemförelsevis ännu
kolossalare former och är, egentligen taget, ännu mera
intresselös än i Sigyn, ty i hennes ställning ligger
dock ett uttryck, som saknas hos Ingeborg. Hvarför
har hon lemnat sin stol? frågar man. För att se
ut genom fönstret, blir förmodligen svaret. Men
hvarför ser hon då icke med någon oro, något intresse
utåt? Hvarför slår hon ned blicken? Hon är väl ej
rädd att bländas af ljuset; i sådant fall lägger
man handen öfver ögonen, såsom V. Bissens «J£geus»
eller vallflickan i en bekant tafla af Meyerheim. Då
hade Ingeborg sagt något: nu «poserar» hon blott. I
Winges tredje tafla, "Hjalmars afsked af Orvar Ödd»
hafva, i motsats mot Ingeborgs jättedimensioner, de
båda käm-parne fått ofördelaktiga kroppsförhållanden,
som göra, att de hvarken se stora eller små ut. Här,
om någonsin, hade den öfvernaturliga storleken varit
på sin plats. Då hade Orvar sett ut som en kämpe, -
nu får man icke rätt reda på hans lemmar i det vilda
omhöljet; då hade också Hjalmar mera dött som en
hjelte, - nu liknar han en fin, blek ungersven, hvars
arm man knappt tilltror det stordådet att hafva fällt
Angantyrs söner. Äfven här är grupperingen god, men
det har kommit något sentimentalt in i bilden, som ej
vill stämma öfverens med det lif, hvilket den skulle
återgifva. För öfrigt är Winge en ganska god tecknare,
och hvad hans färg beträffar, har den oupphörligt
vunnit i värme, rikedom och lif. Men hans förnämsta
gåfva är en kraftfull och energisk fantasi, som
helst brottas med stora ämnen och våldsamma affekter,
hvadan vi tro honom särskildt vara kallad att i den
stränga och manliga frescostilen förläna vårt museum
åtminstone några af de prydnader, det fordrar.
Malmströms konstnärslynne är af en vida mildare och
mindre titanisk art, hvadan han också så småningom
dragit sig ifrån de fornnordiska ämnena, såsom «Kung
Sverre och Birkebei-narne» eller «Viger Spä», den
gamle lagsamlaren, hvilken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
