Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
att konstnären hade fullt giltig orsak att gestalta
sina bilder så, som han gjort det, då han med sitt
egendomliga konstnärslynne företog sig att gifva oss
bilder ur våra dagars soeiala lif. Hans taflor äro,
oaktadt all deras detaljfyllnad och episodrikedom,
oaktadt den stundom nog tydliga bristen på bestämd
enhet i kompositionen, oaktadt de svårligen gifva
oss ett enda stort totalintryck, likväl i sig
fulländade konstverk, ty D’Uncker får icke, om han
skall rätt uppfattas, bedömmas på samma sätt som
andra konstnärer. Han är nemligen först och sist en
humoristisk berättare, och såsom sådan har han just i
detaljer och episoder sin hufvudsak, då åter det hela
såsom totaleffekt måste blifva under-ordnadt. Han
står, enligt vår tanke, i dessa oöfverträffliga
skildringar på samma ståndpunkt som de engelska
moderna humoristerna, som Dickens och Thackeray,
och theorien skall aldrig våga fördömma en genre,
som ger uttryck åt tidens innersta lif, isynnerhet
när problemet löses så, som D’Uncker gjort det. Eller
är det icke, som om Dickens gifvit konstnären ämne
till «Konstberidar-sällskapeb>, till «Väntsalen»
och ännu mera kanske till «Pantlånekontoret», hvilken
senare tafla i enhetsfull hållning kanske är den mest
fulländade af dem alla? Men då har också Thackeray med
sin fina satir på vår tids fashionabla lif inspirerat
honom till «Spelsalen», hvilken o tvifvelaktigt
vinner priset i den egenskap, som utgör kärnan i
D’Unckers konst, nemligen karaktersteckningeri. En
sådan finhet och mångfald i skiftningen hos en
mängd figurer är rent af otrolig i sin rikedom,
och redan deri ligger en poesi, som alldeles
öfverskyler det prosaiska i handlingen, oafsedt att
sammanställningen af motsatserna i kompositionen
vittnar om den finaste dramatiska talang. Hos en
själsmålare som D’Uncker kan färgen ej ega någon
öfvervägande betydelse, men egendomligt är det
dock, huru han funnit för hvarje bild den färgton,
som passar till innehållet. Eller skulle det vara
en tillfällighet, att «Pantlåne-kontoret» fått en
gråkall, halft ohygglig ton, medan den mera rent
komiska »Väntsalen» har en varm luft och «Spelsalen»
visar ett jemnklart, nästan prosaiskt ljus? Vi tro
det icke, ty hos en konstnär af D’Unckers rang är
ingenting utan betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
