Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
lekande och raska sätt att arbeta, som eljest ger
aqvarellen dess förnämsta behag, utan de äro mera
utarbetade och liksom fram-tvungna eller öfverfiladc
med många toucher, hvarigenom de pre-tendera en
uppmärksamhet, som genren ej är vuxen att erhålla,
när den fordrar en sådan, men som alltid ovilkorligt
tillfaller den, nar den med sina små medel lätt och
otvunget åstadkommer en stor verkan. Sådant tyckes
oss förhållandet vara med «Yigsel i ett smedsgilles
kapell», «Den siste försvararen», «Ave Maria», samt
«Afton till en stormig natt». Alla äro de i hög grad
intressanta eller rättare kuriösa i sin arkaistiska
form, vittnande om konstnärens studier och intresse
för det förgångnas egendomligheter. Hvad den sista
bilden angår, påminner den dock alltför mycket om
ett stycke af v. Uosens egentliga förebild, nemligen
målaren Leys, för att vara fullt originell. Denne
hade vid verldsexpositionen i Paris 1855 en tafla,
som kallades «Promenade hors des murs», hvilken
på fullkomligt samma arkaistiska- sätt behandlade
fullkomligt samma ämne, - samma tyska stad med
sina portar och krenelerade murar, sina tornspiror
och spetsgafvelshus, upplysta af en nedgående sol,
samma medeltids-spetsborgare med sina egendomliga
fysiognomier och drägter, samma dygdeädla skönheter,
stolta och raka i ryggen som gothiska kyrktorn. Ja,
man skulle kunna säga om v. Hosen detsamma, som
Théophile Gautier sade om Leys med anledning af denna
tafla, nemligen att han «visst aldrig i sitt lif sett
en paletå, så säkert har han med sin pensel skurit
till dessa jackor med pös, dessa vippor af sidenband,
dessa tröjor med pelsverk, så hemmastadd är han i
1520 års mode.» - Slutligen höra till aqvarellisterna
äfven Jacobson och och Salmson, den förre (utom sina
arkitekturstudier) med en vacker bild från Westminster
Abbey, den senare med en «Duett från 1600-talet»,
samt en framställning ur Don Quixotes historia, hvilka
såsom kompositioner utmärka sig rätt fördelaktigt,
men deremot i exekutionen sakna just det, som utgör
aqvarellens egendomliga behag, nemligen den lätta,
raska touchen, som med ett penseldrag utan vidare
retouche ger - icke föremålet klart och utpregladt,
men liksom en genialisk aning derom. Här är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
