Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oliver Cromwell. Merle d'Aubigné: Protectorn eller Republiken i England på Cromwells tid. Öfversättning. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
svängde mot de Amalekiter, hans panna var öppen, hans
stämma klar, och inför tusende kunde han tacka Herren,
de trognes Gud, för segren. Då var Guds ära, folkets
och kyrkans frihet hans fältrop. Han ledde fanatismen
och tycktes sjelf vara ledd af densamma. Och dock
var hans fanatism intet annat än kall, sjelfvisk
ärelystnad.
Striden var slutad. Konung Carl fanns ej mer. England
var republik, och frihetens vänner jublade. Då
vände sig bladet. Samme Gud som bjudit till
strid mot tyranniet, fick nu bjuda till strid
mot friheten. Mannen företedde en ny sida af sitt
väsen. Hans lösen visade sig vara «01iver Cromwell»
och hans begäran endast den efter egen makt. Men
det förfärliga var, att ändock ej en enda flik af
fromhetens mantel afkastades. Blicken kunde ännu
hvälfva sig mot himlen, under det läpparne bjödo att
kalla endast Oliver för herre. Han bedrog friheten
och republiken och blygdes ej att bedraga den i Guds
namn; han be^ drog presbyterianer, independenter och
det femte konungadömets kristna, och han djerfdes
ändock att tala om Kristi anda och Kristi rike. Våldet
framträdde ohöljdt för hvar man, men det ville ändock
bära gudsfruktans drägt, som derigenom förnedrades
till en narrkåpa. Det var fordom den helige Ande,
som befallte Carl Stuarts död; det var nu den
helige Ande, som befallte upplösningen af det långa
parlamentet. Det som fordom såg ut som fanatism,
blef nu nästan hädelse. Och så höll Cromwell ut med
hädande skrym tan ännu i nära fem år.
Man kan ej undgå att skänka den oböjliga kraften och
den öfverlägsna förmågan sin djupa beundran. Så gjorde
ock det engelska folket, som, uttröttadt af striderna,
fördrog den nya despotismen. Men man måste ock nästan
rysa för den jernhårde skrymtande våldsverkaren,
som ej erkände någon annan lag, någon annan rätt
än sin egen, som djerfdes att med sitt maktspråk
ingripa i rättsskipning och lagstiftning, som icke
skydde något medel för att vinna sitt mål. Också
blef hans väsen under senare år alltmera dystert och
kallt. Denna grymhet, som framträdde redan under de
inbördes krigen, mot de irländske upprorsmännen och
mot den afsatte konungen, visar sig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
