Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den rasande Roland af Lodovico Ariosto. Öfversatt af Carl A. Kullberg. Andra delen. - Skola för äkta män. Komedi på vers i Tre akter af Molière. Öfversatt af G. H. Blachet. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
och orsaken visas dertill, att Roland kallas «den
rasande». Denna punkt, utgörande den tjugu tredje
sången, bildar äfven medelpunkten i kompositionen
ocli kari med skäl anses som en af de mest intressanta
skildringarna i det brokiga panoramat. Dit hör äfven
framställningen i deri tjugufjerde sången af Rolands
raseri i dess vildaste utbrott samt den rörande
teckningen af Zerbins död, med hvilken berättelsen om
hans älskarinnas trohet i den kommande tjugunionde
sången sammanhänger, en berättelse, som hör till de
innerligaste och bästa styckena i hela den vidlyftiga
diktens rika omkrets. Vi önska af allt hjerta den
flitige och talangfulle öfversättare!! krafter och
mod till fulländande af sitt jättearbete.
När vi sist anmälde Ariostos dikt i svensk form,
sällade sig dertill äfven en öfversättning från
Moliére. Detsamma är fallet också nu; och om äfven
"Skola för äkta män» icke har att bjuda på ett
sådant namn som C. W. A. Strandberg, hvars svenska
alexandriner kommo oss att anse det gamla misskända
versslaget som en ny och pikant eröfring för vår
vitterhet, så måste man dock vid genomläsandet af herr
Blachets öfversättning erkänna, att man har framför
sig en penna, som är särdeles rask och smidig,
och som isynnerhet röjer en vacker både sträfvan
efter och vana vid, ej blott att gifva tankarne den
lifliga framställningsform, som passar för komediens
mera hvar-dagliga och hemtama bilder, hvilka påminna
om det lefvande lifvet rundt omkring oss, utan äfven
att meddela dem den tukt och ans, som anstår scenen,
der dock icke verkligheten, utan en mera eller mindre
idealiserad bild af verkligheten skall framträda för
åskådarnes blickar. Det är blott emellanåt vi finna
denna sträfvan efter hvardaglighet och naturlighet
åstadkommen på ett sätt, som motverkar det sistnämnda
målet, nemligen scenens idealiseringsförmåga,
då alltför plcbejska uttryck, såsom «störa’n»,
"lemnar’t», "å t’n», «mycke» m. fl., användas som
uttryck för det familjära sättet att tala. Strandbergs
mästerliga öfversättningar visa oss dock, att denna
familjära ton kan bibehållas äfven med strängt
iakttagande af den språkliga renheten; säkert är,
att han ej skulle tillåtit sig säga «dess»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
