Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den rasande Roland af Lodovico Ariosto. Öfversatt af Carl A. Kullberg. Andra delen. - Skola för äkta män. Komedi på vers i Tre akter af Molière. Öfversatt af G. H. Blachet. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
om en qvinna eller använda uttrycket satt tro till i
stället för satte tro till (se sista sidan!), - äfven
om han någon gång låter en hvardagsform förekomma, der
det för den komiska effekten är verksamt, hvarvid den
helst anbringas i rimmet, såsom då han i 5:e aktens
3:dje scen af «Lärdt folk i stubb» rimmar «sagt’et»
med «contractet», hvilket åter vår öfversättare i
3:e aktens 7:de scen ej vågat eftergöra. För öfrigt
har denna försångare icke bjudit på de metriska
hårdheter, som här stundom förekomma, då ord sådana
som uppfostran, pra t sjuka, grannskapet, olyckan,
sj el f s våldet, rökverken, odjuret, motsatse»n,
utvägen, blodsbandet, misstanka, samtycka, missnöje,
missbruket, hvilka alla naturligtvis i metriskt
hänseende utgöra en s. k. antibacchius (–––-^)
behandlas äfven
på de ställen i versen, der sådant ej är tillåtet,
som om de vore cretici (- ^ -). I fall detta kommer
af den föreställningen, att Upphäfvandet af versens
takt skulle bidraga till uttrycket af ledighet
och natur, så vilja vi härmed bestämdt opponera
oss mot en sådan uppfattning. Ledighet och natur
bero på helt andra friheter, på åskådningens och
uppfattningens lösgörande från idealitetens kothurn
och iklädande af den komiska framställningens mera
realistiska «soccus», men icke i afläggande af
konstens och språkets tekniska lagar, hvilka för
all framställning måste vara lika stränga. Häri
är Strandberg ett oöfver-träffligt mönster: han är
ofta i yttersta grad sjelfsvåldig i valet af ord,
men han felar aldrig mot konstens regler, och det är
deras fana man svurit, när man tagit sin «stylus» i
handen. Vi sätta dessa formanmärkniugar i sammanhang
med hvad vi ofvan yttrat om våra poeters missbrukande
af formens lagar, på samma gång vi dock erkänna,
att Hr Blachets öfversättning i de flesta punkter
vittnar om förstånd både af förebilden och af scenens
fordringar samt om ett särdeles ledigt och vant sätt
att gifva tanken dess uttryck, om äfven detta någon
gång af missförstånd om medlets förhållande till
den åsyftade verkan blifvit mindre korrekt och just
derföre, särdeles i en öfversättning, mindre lyckadt.
C. E. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
