Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny svensk dramatik: Wasa-arfvet. Historiskt skådespel af F. Hedberg. - Hertig Magnus och Sjöjungfrun. Romantisk operett af F. Hedberg. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
sionerade ordens bitterhet, glömmer allt detta i
förtjusning öfver den upptäckt, som hon för sig sjelf
uttalar i orden: »han älskar mig».
Minst tillfredsställande är det sista paret, som
vi ha att mana ut, nemligen prins Gustaf Adolf och
Axel Oxenstjerna, och orsaken dertill är lätt att
inse. Förf. måste nödvändigt finna sig generad inför
dessa båda framtidsmän, hvilka här skulle tecknas icke
som fullbildade karakterer, utan mera såsom lof-vande
knoppar, och här låg en fara nära, nemligen att
lata Karl IX och hans samtida bli allt för mycket
profetiska, ockra för mycket på Karls berömda:
»ille faciet!» och till följd deraf visa allt för
tydliga framtidsperspektiv, genom hvilka illusionen
stores och tonen lätt råkar att bli deklamatorisk
och sentimental. Det är denna fara vi tro förf. icke
alltid lyckligt ha undgått, och derför ha vissa
scener fått en ledsam anklang af patetisk lyrik och
en hållning af tableau vivant, som ibland pinsamt
stör den eljest jemnt och raskt, om också ej ined
starkt spännande intresse fortlöpande handlingen. En
enda af personerna står fullkomligt ensam i stycket,
nemligen Petrus Kenicius, erke-biskopeu; han är dock
ingalunda öfverflödig, och han har i fjerde akten
en scen med konungen, som vi ej kunna underlåta att
räkna bland de bästa i dramat, oafsedt konungens redan
anmärkta nog häftiga och vilda sätt mot prelaten. Hvad
ka-raktererna angår, tro vi oss sålunda kunna påstå,
att förf. i de flesta fall lyckats lägga i dagen
en fin konstnärlig insigt i kontrasternas behöriga
afvägning emot hvarandra samt deras upplösning och
försoning i en vacker harmoni, hvilken icke stores,
utan snarare höjes af de med takt och smak anbragta
dissonanserna.
Hvad handlingen beträifar, är, såsom vi redan visat,
äfven den insigtsfullt anordnad efter de estetiska
jemnvigtslagarne, och de fel, man kan hafva att mot
den anmärka, äro ej af störande betydenhet. Vi vilja
dock för fullständighetens skull anföra några. De
träffas, efter vår tanke, förnämligast i den akt, med
hvilken handlingen kulminerar, sorn således kräfver
högsta konst och är svårast, men äfven tacksammast
för dramaturgen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
