Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk literatur: Niklas Tengberg: Några anmärkningar om Frihetstiden. Af. C. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
ocli för dettas verksamhet kände ännu lagen
ingen annan form, än landskapsmötena. Motsägelsen
finner sin lösning deri, att vi befinna oss i ett
öfvergångstidehvarf, der gamla former bryta sig
mot nya, och i en tid, der orden betyda mindre
än sak. Man åberopade ej några lagparagrafer för
att utöfva hvad som redan var gammal sedvänja och
hvartill man kände sig ega makten. Det allmänna
rättsmedvetandet börjar ock alltmer ingå clerpå,
att riksdagen var en representation af Sveriges rikes
ständer. I lagstiftningen visar sig detta först. Från
Gusaf II Adolfs regering är det en afgjord sak,
att riksdagen inträdt i landskapens rätt att med
Sveriges konung stifta lag. I fråga om beskattningen
höll sig landskapens rätt betydligt längre uppe;
regeringen använde ej sällan deri utvägen att mellan
riksdagen gå direkte till folket för att få sina
behof fyllda. Men äfven här gör riksdagen sin rätt
så småningom gällande, och från 1680 har den med
afseende på skattebevillning icke mer någon täflan
att bestå med landskapsmötena.
För en stark konungamakt måste ovilkorligen ett
vidsträckt spelrum yppa sig genom denna formernas
obestämdhet, till hvilken en annan sluter sig,
nemligen den som råder i lagens uttryck. Så heter
det i Gustaf Adolfs konungaförsäkran, att konungen
skall inga skatter utkräfva utan sina rådsherrars
vetskap och råd samt deras samtycke, som vederbör,
och om lagstiftningsrätten stadgas i den af samma
konung gifna riksdagsordning af år 1617, att när
ständerna icke kunna förena sig om ett beslut, tager
konungen deraf det bäst är (hvilket uttryck man dock
temligen allmänt ansett syfta på konungens gamla rätt
öfver den ekonomiska lagstiftningen). Ej heller var
ännu bestämdt, med hvilka eller huru många rådsherrar
konungen behöfde samråda, under det hans frånvaro i de
stora krigen gjorde ett temligen sjelfständigt förande
af regeringen till en nödvändig följd. Imellertid
växer statsmakten för hvarje dag och sträcker sitt
inflytande öfver nya områden. De stora krigen göra
allt större arméer nödvändiga, dessa åter nya skatter,
och begge fordra en ständig tillökning i den em-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
