Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Riksdagsperioden 1834—35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉRSSTRIDEN. 115
det ännu längre och. -
bringa det in i sjelfva skolorna». Han
kritiserar och delvis vederlägger historiska uppgifter i talet
och ingår sedan i politisk motbevisning. »Sådana uttryck
som Tegnérs träffas icke i »en
trasig avisa», de måste
sökas i »hållstugorna»
—
heter det till slut, med anledning af
kraftorden i talet. »Hr biskop Tegnér tyckes tro, att de
liberales begrepp om frihet består i följande galenskaper:
att regeringen bör ligga icke i en
konungs, utan i kannstö-
pares händer; att folket bör styra; att konung får skymfas
och dylikt. Är icke sådant, allvarligen taladt, ganska barnsligt
af en man med det namn som Tegnér, som antingen måste
veta, att ingen någonsin påstått eller önskat något dylikt, eller
också, det vi ogerna ville tro om honom, icke vet hvad han
säger?»
Längre fram (1839) får allmänheten af Tegnér veta, att hon
»villigt prenumererar på sin demoralisation» ... »denna allmän-
het är pöbel» . .
.; hon får höra om »tidningsbyråer, hvilka ha
ljus och frihet till sitt näringsfång». Men starkast ljöd Tegnérs
stridsröst i den helsning till »svenska folket», hvilken han lät
»Adlersparres skugga» uttala.
— —
»Den makt,
som nu missbrukas, sitter ej på tronen.
Hon har ett dagblad till sin kröningsmantel,
och hennes lifvakt är i trasor klädd.
Hur dömas skall från Torneå till Ystad
om statens värf och styrelsen af landet,
det vet blott hon, och drucken pöbel hurrar
sitt glada bifall till orakelspråken»
— — —
hvarefter folket får höra, att
»nu är smuts er nationalfärg, lögnen
er hjeltedikt, och smädelsen är lös
sex dar i veckan, hvilar knapt den sjunde» ...
Denna gång lemnade Hierta icke heller pennan åt någon
medarbetare. Nästan vemodsfullt klagar han, att detta stycke
ger en
sorglig visshet om ryktet, att Tegnér lider af mjeltsjuka.
»Det är kanske en
försynens skickelse, att några små skuggor
merendels skola vidhäfta stora och rikt begåfvade naturer, för
att påminna dem, som efter komma, att vi alla äro menniskor,
G
W
L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
