Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Riksdagsperioden 1834—35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 RIKSDAGSPERIODEN 1834—35.
vid passevolansfondens granskning ett förvaltande verk låtit utklippa de
delar af räkenskaperna, som tillhörde den gamla fonden, blott för
1
det revisorerne icke skulle få se dem? ^r det icke genom före-
M
WW
U
K
gående riksdagars förhandlingar ådagalagdt, att styrelsen endast steg
för steg, med en
synbar motvilja, eftergifvit åt rikets ständer deras
naturliga och i grundlagen förvarade rätt att granska alla statsverkets
räkenskaper, och har icke regeringen genomdrifvit en ny instruktion för
riksens ständers revisorer, som tydligt visar ett misstroende och gör
granskningen af styrelsens hushållning blott partiel och till vissa delar
omöjlig,
-
då den endast får sträckas till två år gamla räkenskaper?
8vilket förhållande har styrelsen visat i afseende på offentligheten? Jo,
i det ena verket mötes den enskilde, om han önskar utbekomma hand-
lingar för att offentliggöra hvad som angår förvaltningen af statsmedel,
af ett för 14 år sedan utfärdadt, mot vår tryckfrihetslag stridande
kungabref, som förbjuder deras utlemnande under förevändning af våda
för rikets säkerhet. Kommer man till ett annat verk, statskontoret, för
att erhålla underrättelse om regeringens anslagsdispositioner, nekas det
under andra förebäranden. När man härtill lägger den ton, som, enligt
hvad ingen bättre än embetsmännen inom detta hus kunna känna, är
rådande inom de högre embetsmannakretsarna om riksens ständer, näm-
ligen att man der öppet skrattar (jag tror mig icke nyttja ett för hårdt
uttryck) åt ständerna för den vanmakt och obetydlighet, de under den
förflutna tiden sjelfva gifvit sig genom sin släpphändhet, så hemställer
jag, om icke det måste inträffa, som nu inträffat och många förutsagt,
att de en gång måste begagna sin rättighet att afslå de ständigt
växande fordringarna, till dess de finna ett annat system vidtagas och
sina föreställningar om nödvändigheten af besparing på något håll vinna
mera afseende, samt om de icke en gång måste finna det nödigt att
icke i detta fall längre låta behandla sig, såsom Hamlet yttrar, i den
bekanta tragedien af samma namn, till hofmannen,, såsom en svamp,
den man efter behag utkramar, när han är väl fyld, blott för att
derefter kasta bort honom. Häri och icke uti något obehörigt tidnings-
skrik ser jag orsaken till de ofrälse ståndens handlingssätt, och detta
utgör äfven skälet, hvarför jag, för min del, röstar för afslag.»
■ I
F
1
Några dagar förut hade på riddarhuset diskuterats konsti-
tutionsutskottets förslag att »återställa tryckfriheten till dess ur-
sprungliga skick», det vill säga att borttaga både jury och in-
dragnihgsmakt – en
sammangjutning, afsedd att förhindra något
resultat af ändringsförslagen och genom en
usurperad maktfull-
komlighet af konstitutionsutskottets majoritet häruti äfven följd
af framgång. Under diskussionen derom (17 oktober) yttrade
sjelfve hofkansleren, friherre von Schulzenheim, att »tryckpressen
är i våra dagar uti den intellektuela verlden, hvad ångkraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
