Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lars Hiertas strid med indragningsmakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■■
131
INDRAGNINGSMAKTENS TILLKOMST.
I 1.
ten att utöfva förbrytelsen än att uppfinna nya sätt till dess be-
straffning». De stora andarne täflade i sofismer.
»Man kastar skuggor på embetsmannakåren, bvilka räcka till
för minskandet af sjelfva majestätets sken», sade öfverkammar-
herren Stjerneld, och derför yrkade han bifall.
Men dagens ära var Wetterstedts. K. maj:ts »olyckliga be-
lägenhet» skildrar han lifligt. Dels kunde han ofta ej lagligen
göra åtal mot en
obehaglig tidningsuppsats, dels, om försök der-
till gjordes, blefvo resultaten senfärdiga eller svaga. Derför be-
höfde han den nu
föreslagna makten, som i Wetterstedts förträff-
liga tal framstäldes så liten och dock så välgörande, framför allt
så nödvändig. Kronprinsen, sade hofkansleren, var
»uppfostrad
i friheten», och denne ädle man skulle nog återlemna makten
öfver tidningarna, då den ej mer behöfdes. Sjelf lofvade Wetter-
stedt att utöfva den värdigt. Men om nu
propositionen afslås
och vi kanske förlora vår kronprins —
»då skulle en inskränkt
eller oinskränkt tryckfrihet blifva ett svagt värn för Sverige».
»Bra» dånade det nu i riddarhussalen i Örebro. Men sköl-
darna darrade ej vid dånet, ty de voro ej med i Örebro att be-
vitna den nya grundlagens första kränkning af dess egna vår-
dare. Landtmarskalken egde ej rätt att förklara grundlagarna,
sade han —
och derför kunde han ej vägra proposition på
bifall —
till en olaglig förändring af grundlag. Med 122 rö-
ster mot 42 delade riddarhuset den 26 juni 1812 sin ordförandes
uppfattning.
Men Per Lagerhielms ord hafva ej ljudit förgäfves, fastän
då öfverhörda. Med en siares blick förutsåg han, hvarthän ett
sådant undfallande för den främmande härföraren skulle leda,
hvilken uppfattning han skulle få om de svenska lagstiftarne
och hvilken myndighet desse, som nu i ödmjuk tjusning följde hans
vink, tvärt emot den grundlag, både han och de besvurit, seder-
mera skulle kunna utöfva i en
möjlig strid för lagen mot här-
förarens mäktiga vilja.
»Historien är en sträng domare,
så slöt han sitt tal, och
skall med skarp blick se tillbaka på en tid, som fördröjt natio-
nens odling, och förgäfves tror man sig dold af förgängelsens
Adeln drog de andra stånden med sig. Endast bondestån-
det var
motsträfvigt, ty både Anders Danielsson och Longberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
