Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T..- Xvtwi,
T..- Xvtwi, LÄ
216 RIKSDAGSPERIOBEN 1840—41 OCH KARL JOHANS SISTA REGER NGSAR.
3
W
M
i
I
minsta verka pä mitt lugn. Jag skall blott svara lionow, då kan vid
sa mänAa tillfällen sökor gifva sin känsla luft emot tidningsskrifvarne,.
att jag här stält mitt yttrande till representanten och icke till den ent-
ledigade hofkansleren.»
Åter igen reste sig talare och egnade vackra ord åt den grund-
lagsenliga skyldigheten och rätten att bevilja anslag, åt det för-
kastliga af en inqvisition på de röstandes motiv, åt personliga an-
fall, med mera. Derefter uppropade landtmarskalken
Hr Hierta. »Må det ursäktas mig, att jag ännu en gång anser mig
böra yttra ett ord i detta ämne, då jag sjelf varit orsaken, att ridderskapets
och adelns tid dermed upptages. Då den siste värde talaren yttrat sig
i afseende på representantens skyldighet att tillstyrka anslag, der han .
anser dem behöfliga, må det tillåtas erinra, det jag tror grundlagen på
andra sidan lika litet kunna förvägra någon representant att påminna
om nödvändigheten af hushållning, der han anser den af behofvet på-
kallad, utan att derför beskyllas för någon inqvisition. Jag har i detta
fall endast velat taga statsutskottets parti . . . och erinrat ... att
utskottet icke gjort annat, än hvad nödigt varit med något afseende på
nödvändigheten att hushålla med folkets medel.» Det ideliga yrkandet
på högre anslag vinner ingen sympati hos de andra stånden. »Detta,
mina herrar, är ingen inqvisition och ej heller något opassande person-
ligt anfall mot någon talare, utan endast en påminnelse, hvartill jag
anser mig enligt grundlagen befogad, och som herrarne ofta kunna få
höra i de andra riksstånden, utan att någon tager så förskräckligt illa
vid sig.»
På sin bänk uppsteg nu den konservativa »pelaren», general-
majoren
Hr Lefrén. »När representanten uttalar sin mening efter sin öf-
vertygelse, efter hvad han tror fäderneslandets väl kräfva, så får han
icke kasta några sidoblickar på hvad som passerar hos medstånden.
Det vore kujoneri att icke våga fritt uttala sin tanke derför, att man
möjligen är i minoriteten .... fruktan vid öfverläggningen är icke
ättre än fruktan på fältet, der fienden hotar.»
Sedan ännu några riddersmän haft ordet, begärdes det pä
nytt af
Hr von Hartmansdorff. »Hr Hierta har trott, att jag ämnade
honom ett sidohugg, då jag talade om tidningsskrifvare. Men jag
nämde dem endast derför, att det i allmänhet är tidningsskrifvare, som
»utropat vår fattigdom och måhända inbillat åtskilliga bland våra riks-
dagsmän, att hon verkligen är för handen, på sätt jag vid ett föregå-
ende tillfälle redan anmärkt. Från den tid jag utöfvade hofkanslers-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
