Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B
M 220 RIKSDAGSPERIODEN 1840—41 OCH KARL JOHANS SISTA REGERINGSÅR.
ra
K
W
W ,
0b68vura66; äsu iui88abtuivA, äs visat tiIc86U8 Ziäuäor (t. sx. i fråga
om finska handelstraktatens förnyande få dagar innan riksdagens
—
till innehållet bekanta —
skrifvelse i ärendet införväntades),
fann han vara den hufvudsakligaste. Anfallen mot pressen lem-
nade han ingalunda å sido.
Hierta påvisade i sitt anförande, att konstitutionsutskottet ingalunda
instämt i Hartmansdorffs åsigt om tillvaron af »vådlighet» och »smäd-
lighet» m. m. i de af honom indragna tidningarna, utan i stället, un-
der förutsättning, att hans uppgifter derom varit sanningsenliga, klan-
drat honom för uraktlåtenhet att för sådana tryckfrihetsbrott, om han
verkligen varit öfvertygad om deras tillvaro, anlita lag i stället för
den i hans egna ögon otillräckliga indragningsmakten. Konungens råd-
gifvare hade för öfrigt samtliga erkänt, hvad utskottet i detta hänseende
lagt dem till last, ja, en ibland dem (Hartmansdorff) »har till och med
omtalat för ridderskapet och adeln, att sedan han insåg indragningsmak-
tens otillräcklighet att kufva yttranderätten, hade han tänkt att under
en längre tid samla i hop materialier, för att sedermera på en gång gifva
dödsstöten, åt pressen. Detta är ett ganska naivt erkännande; och när man
sammanställer det med hans aldrig försummade anfall inom detta hus
inot tidningspressen, hans motiver för sina tidningsindragningar, hans
bemödande att framställa sig såsom martyr för sitt hat mot denna press
genom den rörande upplysning, som här blifvit lemnad, att han var
den förste, som skulle stenas, så kommer man ovilkorligen på den tan-
ken, att den värde talaren förmodat sig kunna derigenom samla en ära
och ett slags romantiskt skimmer omkring sitt namn och sin person
samt blifva ett föremål för det allmänna deltagandet. Om det nu hade
förhållit sig, som den värde ledamoten uppgifver, om riddarhusets trap-
por i detta ögonblick vore uppfylda af en ursinnig folkhop, som ropade
på den värde ledamoten och verkligen ville stena honom; eller om han
ifrån början alltid hyst samma tänkesätt; om de varit en följd af ett
slags instinkt, ja. äfven af en religiös fanatism, som hade hindrat
honom att sjelf inse det orimliga och för det allmänna vådliga i hans
förfarande; då hade det legat någonting älskligt uti detta mod att utan
andra bevekelsegrunder än af en idé, som han ansett för rätt, trotsa
hela nationens tänkesätt och den allmänna oviljan; men då man vet,
att den värde ledamoten dels icke alltid hyst samma tänkesätt och
dels, oaktadt den skenbara motgången, att nödgas lemna väldet, såsom
han sjelf yttrat sig, strax derefter erhöll en belöning för sitt ådaga-
lagda nit mot pressen uti ett annat inflytelserikt och fördelaktigt för-
troendeembete och sedermera, långt ifrån att förlora, snarare stigit
dag från dag uti maktens ynnest; så lär det romantiska skimret
temligen förblekna. Den värde talaren har sagt, att pressen icke
gjort honom rättvisa ens uti det nit, han ådagalagt för undervisnings-
verken. Detta påstående vågar jag stiga fram och å hela pressens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
